Min sjukdom drabbar 50-70 personer per år i sverige. Ska man känna sig speciell. Eller utvald. Eller är de bara maximal otur. Varför drog jag nitlotten i livet. Allt som händer har en mening, vi ska bara hitta den. Eller ibland kanske man bara ska acceptera den o finna mening senare.

När man drabbas av blodcancer är man väldigt tacksam över alla blodgivare som finns! Så ja vill hylla dem lite extra som går och gör denna goda gärning för andra människors skull och överlevnad. Utan allt blod ja redan fått så vet ja inte hur de skulle gått. Jag kommer aldrig kunna bli blodgivare själv tyvärr :/ men ja vill uppmana alla som kan och inte är stickrädda att bli detta och göra nått som blir så betydande ?

Smärtor. Orkeslöshet. Tappat alla muskler. Svag. Allt de där man vill slippa så man orkar med sin vardag. Men de kommer dröja innan de blir en vardag. En normal vardag. Att orka ta hand om sin familj och sina vardagssysslor. De e så långt borta. När ska de bli som vanligt. De e den enda önskan som finns, att allt ska bli som vanligt igen! Att inte stressa genom livet. Umgås mer med mina vänner och familj. Att göra mer som gör mig lycklig. Konsumera mindre. Vara glad för de man har. Lära känna nya människor. Öppna vägarna, göra dem större och njuta av livet. Allt ska bli en vardag igen. Och jag längtar.

Starten på denna resa började den 28 januari 2014. Ett datum som aldrig kommer glömmas hur oviktigt datumet ens känns. Ett besked som kom likt att vända på pannkakan i stekpannan. De har aldrig stått så stilla fast ändå snurrat på samma gång. Att få ett besked som du inte vet nått om, som känns som en overklighet. Ska nu bli din vardag och få leva med detta under hela livet att just jag fick cancer.