Med blandade känslor. Jag känner ångest. Jag känner avund. Ja känner smärta. Ja känner sorg. Jag ligger på botten. Är nerkörd totalt. Gått igenom de tuffaste programmet i överlevand. Jag befinner mig på en öde ö. Jag har kämpat ett tag. Kanske känns som en lätt match för vissa. Jag har gråtit en sväng o hört en massa snack om styrka. Detta fixar du. Du e snart tillbaks. Snart e detta över. Men i allt som går på rutin. Sjukhus blir en vardag. En slang i kroppen blir ens liv. Vad som sker genom den är allt man tänker på. Alla prover, alla kontroller. Hur ont ska man få. Hur sjuk kan ja bli. De e klart de e de ända ja tänker på. Men idag kom de över mig. De kanske låter fjutit o vart sjuk några månader. Men från och med den 28 januari 2014. Har inget i mitt liv vart som förut. De kommer de aldrig att bli. Från den dag har jag levt i ovisshet. I hopp och i förtvivlan. Det är bara min kropp och min själ som kommer bli så trasig som den är. För alla runt omkring mig går livet på som vanligt. Hur nära dem än står mig. Så kommer aldrig någon kunna känna de jag känner. Deras fokus kommer aldrig bli att överleva. Dem behöver inte kämpa för att vinna. Dem vinner bara vardagstimmar. Jobbet. Gräsmattan. Biltvättning. Matlagning. Vattna blommorna. Dem har alltid så mycket att göra och hur ska dem hinna med. De ska tvättas. Campas med husvagn..och åka båt. Dem ska sola och bli bruna. Dem ska bli smala och shoppa kläder. Dem ska gå ut med hunden och gå på fest. De ska drickas vin och ätas skaldjur. De ska byggas och hållas iordning. Alla gör allt som vanligt och inga frågetecken på de..? Om jag dör. Kommer de se likadant ut. Tiden läker alla sår. Tids nog kommer man över någons död. För man slutar aldrig leva själv. Hur nära man än står.
Jag har fått avstå mitt liv sen den 28 januari. Jag har legat pall i sängar. Levt på näringsdropp. Blivit isolerad på 10 kvm. Fått lämna min familj. Haft ont. Kommit hem i perioder. Men inte haft mer ork än att ta hand om mig själv. Gått på toa och duscha ungefär. Jag har vart stark. Jag har kämpat. Min kamp kommer vara hela livet. Men för alla runt omkring så kommer allt sakta suddas ut. Markeringarna kommer blekna. Livet rullar på precis som förut. För att någon någonsin ska kunna känna va en sjuk människa känner. Krävs kanske att man tyvärr blir sjuk själv. Men för er som vill tänka en extra gång för hur de känns för den sjuke. För varje sak ni ska göra. Så kommer de betyda att ni säger NEJ. Ni kommer inte ha nått hår att fixa iordning. Ni kommer inte ha nån ögonfrans att måla. Ni kommer inte kunna gå på den festen. Fira den midsommar. Dela den glädjen. Minsta lilla fika på stan. Eller aw med jobbet. Ni kommer inte kunna fira denna sommar som ni tänkt er. Med allt kul man kunde gjort med en 1,5 åring. Ni hade inte fått sola. Ni hade fått äta speciell mat i vissa perioder. Ni hade inte fått bestämma själva över hur eran dag skulle bli. Jag har fått avstå. Och de kanske kommer 20 nya somrar. 30 iskalla vintrar. Jag kommer kanske va me om hur mycket som helst. Men just NU kan ja inte de. Just NU är de något annat som bestämmer och avgör. Just NU vill jag leva. Precis som alla andra. Jag vill tvätta min förbaskade bil. Skälla på mitt barn som inte lyssnar. Men efter de här kommer de aldrig bli på samma sätt. De kommer aldrig bli som vanligt. Jag kommer aldrig ta något för givet. Jag kommer njuta av de lilla. Kommer inte vilja ha mer. Kommer känna allt med lite mera kärlek. Jag kommer göra allt. Men aldrig tänka tankar bakom de. Göra de med hjärtat. Den 28 juni 2014 har jag varit sjuk i 5 månader. Stäng in er på 10 kvm med dusch och toa. Så kanske ni känner lite vad jag har känt. Ni har kontakt med omvärlden. Men ni kommer inte kunna vara delaktiga. Så känner ni lite till vad jag har känt. Ni kommer vara beroende av alla andra. Ytterligare lite till vad jag har känt. Kommer jag att överleva.? Den ständiga frågan. Så e ni snart i mål av vad jag har känt. Med detta säger ja "Kom ihåg att leva". Gör de NU inte sen.

Längesen jag var här nu. Har kopplat bort för att orka. Kanske göra dem sista kraftansträngningarna på annat. Mer viktiga saker. Jag undrar så hur mycket en människa ska orka. Hur mycket man klarar ta och när e de nog. Man säger ofta att man inte orkar mer. Händer de här så klarar jag de inte. Men saker rullar på. Saker händer och vi får klara upp de ändå. Vi gör de vi sagt vi aldrig skulle klara av. Vi biter ihop och säger att man kan ju inte lägga sig ner och dö. Man kämpar in i de sista. Och de vet ja att jag kommer göra. Jag kämpar i min ensamhet. Jag lever i en familj i ensamhet. Jag lever i tvåsamhet i ensamhet. Det är bara jag som kan tycka eller känna det jag känner. Det är ingen annan som fått cancer. Jag kan inte tvinga nån att känna vad jag går igenom. Med tiden har jag blivit mer ensam, mer stark. Klarat av mer än vad jag trott. Men just nu är jag nära på att falla. Inte för kampen mot cancern. Utan för att dem som ska stå mig närmast inte klarar upp situationen. Allt blir negativt i en värld som behöver vara positiv. Den här delen som är våran värld. Vårat liv. Den håller på att rasa. Och nånstans i mitten står jag och ser på hur allt fallerar. Jag är en positiv människa, en glad skit som försöker. Jag bjuder till utan att tänka. Jag ser aldrig problemen utan bara lösning. Som kämpar för en värld som passar både här och där. Jag tappar inte bort vem jag är. Jag har inga stora planer. Jag behöver inte se världen. Jag hade vart lycklig och kunnat gå i graven med ro om jag bara hade fått fira min jul i mitt hus med min familj. Med god mat. Roliga lekar, några klappar och ett gott humör. All den här jävla oron. Jag är trött på beskymmer i förskott. Jag är en vuxen människa. Kanske ung. Inte så många år i erfarenhet. Men hur ska jag lära mig om jag aldrig får chansen att göra fel. Om man får höra hur dålig man är innan man försökt vet man ju att de kommer bli skit. Jag har gjort många fel hittills och jag ska försöka rätta till dem. De kan ta tid. De kan kännas orelevant just nu. Jag kanske dör och vad har då allt de haft för mening?! Vad har spelat nån roll om jag går bort. Jag ska lägga locket på. Jag ska kämpa för de jag tycker om. Jag är trött på alla missuppfattningar. Alla egna slutsatser. Alla ekonomiska frågor. Jag vill få ro. Jag är trött på ältande. Saker brukar lösa sig med tiden och då får de göra de. Men de här gnatet och hatet. De negativa. De som förstör. Man kan väl bara släppa på sin stolthet. Visa sig svag likväl som man kan visa sig stark. Ha mål i munnen att tala om hur de ligger till. Ska man behöva deklarera hela sitt liv för att alla ska se hur det egentligen är. Jag har inga problem att vara ärlig mot livet. Jag behöver inte ha nån fasad. Jag kan säga när de inte är bra och jag kan visa när de är bra. Men människor granskar, människor dömer. Innan dem vet och innan dem frågar. Man är väl inte mer än människa. Ingen är perfekt och alla gör vi fel. Vissa klarar inte av att höra dem. Vissa skyller på andra. Men med alla dessa vägskäl. Allt vi ska åstadkomma. Dels som människa och dels som individ. Alla vill vi olika. Och tycker inte samma. Alla blir vi dömda av våra val i livet. Ibland kanske vi inte gjorde rätt, ibland är de saker vi ångrar. Men vi kan fortfarande inte vara mer än människor. Med våra brister och fel. Jag tar av mig masken. Jag visar vem jag är. Jag döljer inte min sjukdom. Och jag kan se mitt liv ur många perspektiv. Det är inte många människor man behöver i livet för att må bra. Men när dem helt plötsligt skjuts längre och längre bort ifrån en. När allt man gör ska dömas. Jag har redan en dom. Jag kämpar för en sak. Jag ska klara upp de här. Men jag hade behövt lite hjälp på vägen. Inte för att nån måste. Utanför att hjärtat säger de. Jag har sett vem som står var. Jag har övverraskats av valen. Jag har undrat saker. Men hittills har jag inte dömt någon för något! Jag har tagit till mig dem små positiva sakerna folk har sagt. Jag har nöjt mig med lite. Jag har inte blivit egoistisk i min sjukdom. Jag har snarare sett vilka som blivit egoister. Kanske nått dem inte vet om. Kanske nått dem inte vill se. Men det har inte vart många som frågat vad jag vill. Hur jag vill ha det. Och jag dömer inte ens för de. Jag håller fortfarande humöret uppe. Jag gör de lilla jag orkar. Jag får beröm av vissa. Jag får skäll av andra. Jag kämpar i min ensamhet och jag gör saker från mitt hjärta. Man kan inte älska alla. Men man kan försöka. Man kan komma över. Om alla visa kärlek hade det inte funnits nått hat. Hat föder hat. Och saker som blir hysteriska eller obekväma är ett sätt att visa osäkerhet. Jag har sett er allihop. Jag ser era brister och fel. Jag ser hur osäkra och små ni är på jorden. Jag är där själv. Men jag andas 10 ggr innan jag blir vad jag blir. Jag försöker tänka igenom. Jag granskar mig själv innan andra. Jag ser med vitögat. Jag blir inte svart som en pupill. Jag är färgen därimellan. De som visar vem jag är.