När de börjar bli för mycket. Nu e de redan 2 månader sedan ja fick käftsmällen igen. Återfall.. Återupprepa allt en gång till. Tryckas ner ännu mer. När ska ja få luft igen? Nå över vattenytan.. De e mörkt och kallt och så mycket krafter finns de inte kvar. Jag tar mig mellan säng och toalett. Men de e knappt. Likt förbannat när nån frågar hur man mår. Så svarar ja med en positiv stämma att de går.. De går inte alls! De går skit! De står still. Har inte kunnat äta fast föda på 3 veckor. Hur blir de då när ja väl stoppar i mig nått? Jo ras.. När man inte orkar någonting och huvudet känns som en cement klump när ja sitter upp känns de längre inte värdigt. Att inte ha nått hår hade ja kunnat leva med. Men min kropp känns så trasig och jag vet inte hur den ska bli hel igen. Jag strävar och kämpar. Trycker i mig mina piller. Mår sjukt dåligt. Har ont. Men inget går framåt. Jag lever i ovisshet om cancern ens e borta! Jag e så imponerad av våran sjukvård här i Sverige och jag e så glad att jag är svensk. Men tyvärr kan dem inte hjälpa mig med den trasighet ja har. De skär i bröstet på mig och allt fattas mig! Allt lidande, alla nätter på sjukhus. Jag orkar inte mer. Ska ja nu dö så tänker ja inte göra de i en sjukhussäng. Jag vill bara få känna frid i själen. Medans ja skriver dem här raderna sitter min familj i köket och äter pizza. Jag hör hur min son frågar efter mamma och mormor och morfar svarar att mamma ligger i sängen, hon vilar. E de såhär de ska bli? Bli liggandes i en säng. Inte orka ta hand om mitt eget barn. Jag känner att för varje dag som går förlorar jag mer o mer Tid, tid ja kunde lagt på mitt barn. Ja kanske inte har så mycket mer tid. Vi spelar med tid vi inte vet om vi har. Ingen har all tid i världen. Tid e värdefullt. Men just nu börjar min tid rinna iväg. Ja vet knappt vad som fanns innan. Innan cancern tog sig in i mitt liv. Jag har glömt bort. Alla som drabbas av cancer vet vad döden innebär. Man skulle lika gärna kunnat säga att du har drabbats av döden. För de e den ända kopplingen man har till ordet cancer. De gör tillochmed ont att säga. Man bara förs in i en dimma och vet inte hur de ska sluta. Men en sak är säkert. De blir aldrig helt stjärnklart någonsin mer för en som drabbats. Ja kanske kommer se stjärnor igen men de kommer alltid va lite suddigt.. De kommer alltid fattas något i oss. En bit av en dör vid beskedet. Man blir berövad på något. Man hade en tillit till livet. En känsla man aldrig kan förklara eller få andra att känna. Man får bara lära sig leva med den..

Jag e så trött på de här. Jag vet inte hur länge ja ska orka ha ont. Hur jag just nu ser en tjej ligga i en kal sjukhussäng. Hon väger bara 55 kg o har inget hår. En alldeles för stor tshirt som e sjukhuset och trosorna hänger inte längre uppe för rumpan har försvunnit. Hon e tanig men ändå alltid lite svullen. Hon hostar sådär jobbigt o upp kommer blodblandat slem. Hon har fått många morfin injektioner så avväjningen är ett faktum, svårt att ligga still, de ömmar i kroppen och svetten rinner. Biverkningar av olika sort mediciner visar sig. Hon kanske kämpar tappert i andras ögon. Men inne i själen är hon väldigt trasig. Hon vet snart inte hur hon ska kunna läka den igen. Hur hon ska ta igen den tid hon missat. Hon drömmer mycket mardrömmar. De börjar bli tunga saker. Och i de dunkla sjukhus rummet är de bara grått och mörkt! När ska ljuset komma? Ska ja få åka till nangiala? Jag vill kunna säga att ja ser ljuset. Bara ja vet vart ja ska. Att vara mittemellan och Inte veta varken in eller ut. Lida när man inte vet hur de ska ta slut. Kämpa kanske förgäves. De e som 50 vargar bara äter upp min kropp. Jag vet inte om cancern e borta och jag vet inte om ja skulle klara av o höra de en gång till. Man e så rädd och trött och frusen. Mitt hjärta fryser sakta till is.