Hej bloggen. Hej livet. Hej kampen. Var ett tag sen jag skrev. Jag lever ännu faktiskt. Inte med nöd o näppe. Utan de går framåt. Jag har bott i min egna lägenhet i snart 2 månader. Och jag blir fysiskt starkare och starkare. Tar hand om min hund. Hämtar mitt barn på dagis och strävar på. Ibland funderar jag. Ibland skiter jag i allt. Ibland bara jag gör. Men vad strävar jag efter. Vad är målet. Jag känner mig lite vilsen samtidigt som jag är lättad. Jag har nästan för mycket som jag vill. Samtidigt som de inte räcker till. Jag är för social för att bara ligga hemma, men för trött för att orka med allt vardagligt. Jag börjar bli väldigt vimsig o disträ. Lite rädd för mig själv. Och gör sånt jag aldrig gjort förut.. kanske går de för fort? Kanske måste man varva ner. Jag kanske redan har gått in i den berömda väggen. Eller e jag påväg.. trots mitt tillfrisknande och mitt kämpande tillbaka. Så är de inte bara sjukdom som är ångest laddat. Jag har precis som alla andra, ekonomi som ska fungera. Saker jag vill göra för och med mitt barn. Kommer vardagen gå runt? Ensamstående mamma. Vad ska man jobba med? Hur förklarar man för en eventuell chef om att man har en cancer i ryggsäcken. En ork som inte är 100%. Och ett liv som är ganska ostadigt. Dessutom mitt bolag som ja måste driva vidare eller lägga ner. Alla dessa frågor, utan några svar.. axlarna blir tyngre och oron växer sig större. Första fokus var och är att överleva. Få finnas för min Loui. Men tänk om jag ändå inte räcker till? Jag vet att sommarn är pågång, den e alldeles runt hörnet. Ska ja kunna va med på allt och kommer jag orka. Jag inser mer och mer vilket fruktansvärt aktivt liv ja hade. Och jag förstår att där hamnar ja inte i första taget. Även om kroppen skulle orka, så kollapsar min hjärna.. Den klarar liksom Inte upp Allt runt i kring längre. Jag vet och tror att det finns en lösning på allt. Att oroa sig bara är onödigt. Men dessa hjärnspöken kryper på och gör mig alldeles matt.. och dödsångesten är långt ifrån över. Jag planerar fortfarande min egen begravning i huvudet. Jag förutspår att min familj Inte hade orkat det just då. Och ordningsam som jag e så kan de va lika bra och ha de färdigt så dem Inte behöver tänka så mycket på de. Ibland känner jag mig bortglömd. Att de kanske inte hade spelat nån roll. Eller för vem spelar jag roll? Jag vet ju att livet går runt utan mig för alla runt i kring. Jag har aldrig haft nån självömkan Eller gjort en stor grej över att jag e sjuk. Jag är inte cancer. Jag är Fia med cancer. Men ibland glöms de fort bort. Men varför ska man klaga på livet. De är ju de ända vi har fått.

 

Jess

10 juni 2015 08:17

Hej! Vad glad jag blir att du är tillbaka! Är du fri från cancern nu?

Jag vill också säga att ingen förväntar sig att du ska orka med så värst mycket. Känn friheten i det, att kunna välja. Om du börjar grubbla på kvällen så säg till dig själv; det är INGEN idé att grubbla tolv på natten, det finns INGET att göra åt saken. Jag kan inte lösa någonting på natten. Helt omöjligt!".

Hoppas du får en fin sommar :)

 

Elin Axelsson

12 juni 2015 12:20

Du är så jävla stark fia! Du är grym! Kämpa på! Stora kramar till dig fina fialia! ♡

 

Lotta

15 juni 2015 14:54

Du är för rolig du, inte kan man hinna allt o njuta på samma gång, njut istället, resten kommer av sig självt. Och bolaget........det behöver du inte oroa dig för.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Samtidigt som tiden går fort så står den still. De e kaos och upp och ner på samma gång.. Som nån konstig känsla av att jag står och trampar men ändå är det maj 2016. Sen jag skrev sist har det hänt massor men de känns ändå som igår?! Jag flyter med ...

Orden flödar. Tankarna sprids. Jag e där igen. Jag e tillbaks. Ekorrehjulet i cancer livet. Ord som e svåra att ta in. Känslor som inte går att sätta ord på! Inte igen. Inte hugg mig mer. En bit av mig dog första gången. Du kanske skalar av mig likt ...

All matning. Alla världsproblem. Allt vi ser mellan fingrarna. Barn drunknar. Fotbollsspelare skriver på kontrakt. Tjänar miljoner av att sitta på en avbytarbänk. Folk kämpar för att få ihop vardagen. Stressar och går in i väggen. Vi e utbrända och ...

Fy fan va livet e hårt o komma tillbaka till.. detta eviga kämpande. Kroppen. Hormonerna. Hjärnan. Balansen behöver inte ta många steg för att hamna i obalans! tålamod, trots och ångestladdat. Jag kämpar mot livet, med cancer. En extra medpassagerar...

Ibland behöver man det. Ibland går de inte o se sig igenom tröttheten. För många saker man vill. Men inget man borde och måste. Ibland blir de så tungt Att ja inte vet hur ja ska ta mig igenom den närmsta timmen. Ibland vill jag bara dra täcket över ...