De e såklart den bästa tiden på hela året. Den bästa veckan. Den man nästan längtar till att få uppleva år efter år. Och med högtrycket i handen blir den inte direkt sämre.. Men för en som inte får va varken i solen eller i badet. Blir de extremt jobbigt.. värmen tröttar ut nått otroligt. O då e man redan trött o svag sen innan. Att vara 23 är ingen match men min kropp känns mer som 85.. får ont i bena när ja går, blir anfådd och illamående vid minsta ansträngning. En muntorrhet som heter duga. Plus att ögonen har börjat krångla. Denna torrhet o torra sllemhinner. Kan de inte bara få va bra. Jag äter hyfsat, dricker bra och tar mina mediciner. Va mer kan kroppen begära? Jag gör allt för den här kroppen. Men får inget tillbaks. Bara en massa biverkningar. Smärta och tråkigheter. De ända positiva är att alla mina prover och värden ser väldigt bra ut. Invärtes så jobbar kroppen på bra och dem säger att ja har starka organ. Dem viktigaste värdena stiger från gång till gång och ja hoppas de oxå betyder nått positivt. Mitt blodvärde på 120 ligger stabilt och så högt har ja inte haft sen innan ja blev sjuk. Hoppas de kan hjälpa mig o bli lite piggare o stabilare. Jag vill så mycket. Kan kroppen inte bara förstå och ge efter lite. Ge mig lite kraft. De har vart nog med nedtryckningar. Jag behöver upp över vattenytan. Hämta luft. Alla bara pratar om tid. Men tiden är här och nu. Inte sen, kanske inte imorn. Vi får den tid som tilldelats oss. Vi kanske inte får mer. Hur ska ja då hinna göra allt när kroppen inte orkar. Jag skyndar mig så mycket framåt. Jag vill ha tillbaka mitt hår. Kanske lite ögonfransar och ett par välformade bryn. Jag vill klä upp mig och känna mig fin jag vill göra allt de där alla andra gör på sin soliga semester. Jag vill ta mig en öl. Äta goda nötter och ostbågar. Grilla och de ska smaka bra. Jag vill dansa i den mörka ljumna natten. Ta av mig skorna o gå barfota hem. Jag hade hellre haft 10 skoskav för att klackarna va lite för höga. Bara ja slapp de här. Oron och ångesten. Påfrestningen att hela tiden känna sig i vägen. Jag bara längtar till den dag ja kan rå om mig själv igen. Bara jag och mina grejer. De e inte mycket ja begär. Så ja ber en bön till dem där uppe! Om ni hör mitt kall, om ni känner att här får vi rycka in. Så vill ja bara ha mitt liv tillbaks. Och jag lovar att ta hand om de väl. Bara ja får en chans till så ska ja göra de bästa av allt. Och för andra. Ja litar på den inre rösten. På styrkan bakom varje motgång. Ja kan ge de tid. Men inte för mycket. Jag vill bara få tillbaka kraften att vara människa!

Ibland kan livet bli som de blir. Att de inte är så lätt att va människa som folk tror. Vi drabbas och vi prövas. Ibland till bristningsgräns. Där vi helt enkelt inte klarar upp situationen. Vi har frågor utan svar. Vi bygger upp murar och barrikader för att skyddas oss mot de yttre. I hopp om att de skulle hjälpa. Men vi stänger nog bara ute de vi är rädda för. De vi inte vill tampas med. Vare sig de e ens barn, sambo eller vän. Vi är hela tiden rädda för felen, misstagen och va som kan hända.. Allt har ju så klart konsekvenser. Man att öppna upp, be om hjälp. Sträcka ut en hand vare sig man är drabbad eller inte. De finns inget fel. Ingen människa klarar sig själv. Vi alla behöver varann och kan man då hjälpas åt så är hälfen vunnit. Jag strävar och har gjort hela mitt liv. Med att vara en enkel person. Såklart glad och positiv. Men ändå enkel. Inte dömma utan kanske säga sin åsikt men på ett bra sätt. Att leva rättvist till sin omgivning och känna från hjärtat. Inte prata för mycket men heller inte för lite. Sen tror ja de e viktigt att man är ärlig mot sig själv. Ingen kan veta vad man känner om man inte säger nått. Vi är duktiga som människor att läsa av och granska. Men de e oftast bara de ytliga vi ser. För att komma ner på de djupa måste man kanske dyka. Avancera sig och ge tid. Och de kan ta tid. Har en människa svårt att ens hitta sig själv så blir de svårare att visa vem man är för nån annan. Nä nu va de färdig flummat för mig. Men en sak är sann.
Att gräva ner sig och älta tar mer energi än de ger. Så de som har varit har vart. Lev vidare i tron om att de alltid går att förbättra på dina egna plan och på andras. Framtiden är den enda tid vi vet att vi kommer få och då ska vi också ta hand om den väl. Inte låta den flyta mellan fingrarna och vänta på bättre tider. Våran tid är här och nu. Och vi ska ge dagarna framför oss liv. Med våra egna drömmar och mål. Lev väl och glöm inte bort varandra. I allt elände i världen behöver vi varandra mer än någonsin!

Jag är trött på den här skit sjukdommen nu. Trött på att vara trött. Trött på att inte orka ta del av sommarens roliga ting. Trött på att maten inte smakar. Att borsta sina tänder är ett rent helvete för de e så starkt i munnen. En sån sak som i vanliga fall e de skönaste som finns med ny fräsch tandkräms smak. Nu lider ja igenom hela tandborstningen.. men allt för att försöka hålla något i min kropp helt. För de e inte mycket som får den här kroppen att hänga ihop längre. Känns som man är en urvriden trasa. Mörbultad och öm. Både på in och utsidan. De e inte mycket som ska till för de ska brista. Lever jag på lånad tid eller va de bara meningen jag skulle få den här tiden på jorden. Man önska så de fanns nån som kunde svara för framtiden. Va som ska hända? Hur de ska bli? Ligger ja bara i väntans tider. Eller finns de ett öde för mig me? Jag vill bara att tiden läker alla sår. Att alla fina människor som funnits och hört av sig i tid och otid jag är evigt tacksam för dem små ord och handlingar ni utfört. Utan er hade de kanske vart svårare. Men att veta att nån tänker på en från hjärtat. De värmer även ett hjärta! De e tufft att va den sjuke. Men de är lika tufft att stå bredvid. Alla är vi rädda för döden. Men alla ska vi dö en dag. De ända vi inte kan veta är hur, när och var? Jag har väl egentligen inga mer måsten i livet eller saker ja skulle bli besviken på att ja inte gjort. De ända som känns förjävligt skulle vara att inte finnas som mamma till Loui. Och just nu e ja tyvärr inte mycket mamma till Loui för jag orkar inte. Och den orken är så fruktansvärt påfrestande för huvudet att inte ha. Men förhoppningsvis kommer den väl nån gång tillbaka. Frågan är bara när..

Jag är så arg och ledsen. Förvirrad. Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv. Mitt gamla jag. Just nu känns de som de som vart roligt förut inte kommer kännas samma. Som att jag inte kommer våga nånting. Vara rädd för allt. Jag har tappat en bit av den som var jag. Att våga och inte vara rädd för nya saker. Jag känner stor irritation för människor och saker. Jag vill kunna påverka men de går inte. Jag kämpar men de börjar bli tomt. Jag vet liksom inte hur länge till jag ska orka. De va en sak att ta cellgifter för att trycka bort sjukdommen. De klara ja galant. Där hämta sig alltid kroppen när man trodde att man inte skulle orka mer. Och man fick ny energi och kunde ladda upp till nästa uppgång. Jag visste vad jag hade framför mig och jag visste att ja skulle kicka cancern utan problem. Och så blev också fallet. Jag svarade på alla behandlingar. Men med den här skiten känns de som att de står still. Jag får inte kraften tillbaka. Den inre styrkan har gått åt i all smärta och förändring i kroppen. Att ligga flera mil hemifrån. Till att inte få vara med hemma. Känna sig Utanför och inte kunna vara me. Jag e trött på att höra att de kommer fler tillfällen. Eller en dag kommer du orka igen. Jag kan bli så arg så jag vill spricka. När allt inte är en valmöjlighet utan att de bara är så och jag måste acceptera de. De här va inget jag valde. Utan kastades in i utan förvarning. Jag har fått gett upp hela mitt liv. Fått stanna upp. Fått kämpa. Helt utan anledning. Jag saknar mig, min familj vårat gamla oss. De som va vi. Jag är så trött på att se hur allt har blivit. Jag vill bara ha de som vanligt igen. Jag är trött på tårar och oro. Jag vill helst bara sköta mig själv. Utan att allt och alla ska veta hur de. Hur de går. Hur jag mår. Jag irriterar mig på allt tjat och gnat. Allt som ska organiseras ut efter mig och min familj. Den här ilskan växer sig starkare och den kommer gå ut över alla dem som jag älskar. Och den kommer vara svår att hantera. Men de blir väl den nya fia.. från att alltid varit glad och positiv. Så försvann hon i all denna skit..

När kroppen svävar på hopp och förtvivlan. När man inte längre vet vad man ska tro. När allt gång på gång sviker. När de känns hopplöst att kämpa. När man bara vill en sak och de inte går. När allt känns helt upp och ner. De här va den tuffaste prövningen jag någonsin vart med om. I smärta. I illamående. Att inte kunna äta eller dricka. Uppkopplad i 4-5 slangar varje morgon. Allt bara sliter på mig. Jag försöker se framsteg men bakslagen kommer lika snabbt igen. Jag vet inte längre hur mycket ork jag. Jag ser ljuset i tunneln men vet snart inte åt vilket håll. Tillbaka till livet eller andra sidan. Hur mycket ska kroppen orka innan den kommer kollapsa. Snurra min jord igen. Jag vill känna livet igen!