Ibland tror ja uttrycket "BRA" skulle behöva en 1-5 skala. Så man kan definiera hur bra de faktiskt är. Eller att man säger att de är inte bra, men de e bättre. För de helvetet jag har varit i är ju inte borta bara för att man blir lite piggare och tar sig ut på affären o gör saker. De kan va en stor prestation för mig vissa dagar att ens åka till affären. Jag vet ibland inte hur ja ska ta mig från plats A till B. De känns som kroppen inte skulle bära mig. De e tungt vissa dagar och procentuellt mer tungt än "bra" tyvärr.. Gör ja mycket en dag så måste ja kanske vila i två. Har ja saker inplanerat och sånt jag gärna vill göra, tar jag aldrig ut mig dagen innan, utan vilar upp mig. Jag behöver all den energi jag kan få. Det är ett evigt tänkande. För huvudet vill så mycket mer än kroppen klarar av. Att ständigt få hållas av och bearbeta och lyssna på kroppen är tufft. De e psykiska påfrestningar att ständigt inte veta. Ingen kan egentligen veta vad som händer imorgon men oftast blir de som planerat. Mitt mående kan ändras inom en timme. De kan va allt från plötslig feber, hjärtrus, illamående/kräkningar och allmänt helt slut och MÅSTE bara få ligga ner. De e som kroppen inte längre orkar sitta. Så bara för man försöker se ut som människa igen och tar sig ut så är de kanske 2 av 7 dagar i veckan de e så. Dem andra 5 är de mjukiskläder och grå under ögonen. Men ja jobbar mig sakta fram och försöker i den mån ja kan. Inom en framtid kanske ja e människa 7 dagar i veckan, men just nu leder tyvärr zombien. Och jag vet att de tar tid. Så tålamod och acceptans för både mig och mina nära o kära krävs. Men ja hoppas vi kan göra detta tillsammans och på ett så bra sätt de bara går. De tar lång tid innan man är frisk! Men ja hoppas jag är en bit på vägen.

Oj va tiden har gått. Sen senaste inlägget har de varit en riktig bergodalbana. De gick inte längre o ta in allt för min kropp och själ. Panikångest attacker, psykolog besök och antidepressiva. När kroppen bara stängs av och man känner varken smärta, glädje eller kärlek. Jag kände inte om ja frös eller om ja va trött. Visste inte om ja sovit under natten när ja vakna på morgonen. Jag visste inte om ja va hungrig eller mätt. Man kan va mycket kroppsligt sjuk. Men att va sjuk i själen är den tuffaste biten. Att bara bryta ihop o be mamma ringa psykakuten. Att inte veta var man ska ta vägen. Ställa klockan för när man behöver äta. Jag kanske har vart stark länge. Men ett tredje återfall, ett tredje nederlag. Ett tredje kämpande. Hur länge ska ja behöva kämpa. Så fort de verkar bra så vågar ja knappt tro de e sant. Hur jävla rent de verkar i vätskor och blod och benmärg så vågar ja inte satsa på nått för ja vet att ja ändå kommer få avbryta för ännu en ny utmaning.. när ska ja få bo i min lägenhet, ta hand om mitt barn och satsa på framtiden. Som tur är, är ja en väldig positiv människa och njuter av dem stunderna ja får va med. Men självständigheten river i mig. Jag vill bara få vara jag. Jag gråter varje gång jag skriver på bloggen för ja får ur mig de som skaver i mig. De kommer alltid skava de vet jag. De e saker ja måste lära mig leva med. Acceptansen för ett osäkert liv. Men varje dag måste man göra till de bästa. Och dem dagarna ingenting går får man lyssna på kroppen! Och acceptera det. Bara för livet blev en mardröm får man aldrig sluta drömma!