Orden flödar. Tankarna sprids. Jag e där igen. Jag e tillbaks. Ekorrehjulet i cancer livet. Ord som e svåra att ta in. Känslor som inte går att sätta ord på! Inte igen. Inte hugg mig mer. En bit av mig dog första gången. Du kanske skalar av mig likt bananens skal. Du bryter kvisten. Du äter upp mig långsamt. Du viker mig längre ner och gör mig svagare. Du har redan förstört "de kommer bli som vanligt" de kanske blev "nått" vanligt.. men de kommer aldrig kunna bli som förr. Tiden har sin gång. Och va som va självklart med ett liv utan cancer e inte lika självklart idag. Ett sjukintyg som förlängs. De har snart förlängts i 2 år. Lever hon än?! Ja jag lever än. Jag gläds åt mina dagsverk. Jag talar om när jag har roligt. Jag tackar för maten och kärleken i mitt sällskap. Jag e positiv. Jag e de. Va än den där jävla cancer gör med mig. Så blir de ännu mer påtagligt att jag måste göra de bästa av varje dag. En dag e de försent och de kryper mig in på skinnet nu. De kanske e nära. Ska ja boka en vecka på mallorca. Jag o loui och bara bada o ha kul. Göra sånt vi älskar och med den man älskar. Jag vill bara se han lycklig. För när de nån gång e över så e de det jag kommer sakna mest. Hans underbara leende. Hans bus och kreaktivitet. Jag vet att du en dag kommer bli nått stort. För du e smartare och snabbare än många andra!
Idag när beskedet om ytterligare en hård kur med cellgifter i 3 dagar kom. De kanske låter fjuttigt med e dagar. Men de e inte bara medicin mot cancer. De e biverkningar som många inte ens kan föreställa sig att genomgå. Att läkaren tittar på mig och frågar va ja har för planer framöver. Knyter de sig i magen.. vadå planer??!
Vi planerar att lägga in dig på måndag. Du kommer få en cellgiftkur på 3 dagar á 3 timmar/dagen. Med start på måndag??!
Du kommer tyvärr tappa håret igen. Dina leukemi celler har gjort en dna delning och de har skett en mutation. Dina celler är resistenta. Och vi måste börja med en helt ny medicinering. Rädslan över hur ja kommer må, hur låg jag kommer bli i värden. Kommer ja inte kunna göra allt de ja har planerat. Ingen kan tala om nått. Ovissheten e större än någonsin.
Men min första fråga var: jag ska på Mia Skärringer här i göteborg lördag 7 november med alla mina tjejkompisar. Och de måste jag gå på. Men de sa min doktor att de ska inte vara några problem. Du kommer få extra antibiotika och dina värden kommer inte sjunka förens 7-10 dagar efter behandlingen. Bra sa jag då kör vi enligt planen för annars hade vi fått skjuta fram den.! Jag oroar mig inte längre så mycket om de primära sakerna. Ska ja kunna leva livet fullt ut måste ja koncentrera mig på dem verkliga sakerna. Min familj. Mina vänner och min lycka. Ingen vill sätta sin sista dag på jorden i negativa tecken. Jag grät inombords. De va tungt och jag trodde detta alternativet var de sista som återstod. Och de va de. Men ja litar fullt ut på min vård. På dem proffsen dem faktiskt är. Och dem har lyckats rädda mitt liv flera gånger. Dock är jag en patient dem får jobba med mycket utanför dem vanliga banorna. De uppstår problematik dem tidigare inte har erfarenhet av. Dem utvecklar sin kunskap med hjälp av mig och hela AL teamet får pressa fram sin proffesionalitet. Jag ger dem utmaningarna som varken jag är dem har kunnat tro på. Jag har överraskat med många besked både positiva och negativa. Dem tror dem har koll men sen sprätter min kropp iväg på dem allra sjukaste sätten. De kanske inte är nått positivt för mig men jag högprioriteras på hela sjukhuset. Och akut remisserna har aldrig varit snabbare. Tillgängligheten är bara ett telefon samtal bort. Och med den vetskapen så kan man slappna av på ett plan i kroppen. Dem har full kontroll och med de kan ja känna mig säker. Man kommer aldrig va redo för såna här besked. Man kommer alltid få en chock även om ja borde börja bli van. De kommer alltid ta dagar och smälta. Ovissheten om framtiden. Rädslan för att förlora. Den kommer närmare och ibland känns de som jag är Harry Potter och cancern är voldemort. Han som inte får nämnas vid namn. För så känns de. Han förföljer mig. Slår till när ja minst anar. Ger mig ärr för livet och har nästan ihjäl mig flera gånger om. Må ja bara ha krafter som Harry Potter då ska ja allt klara de här. Jag vill inte ha en sån helvetes höst och jul som förra året.
Ta hand om varandra där ute! Glöm inte bort. Lev för dagen och gör de du tycker om. Älta inte de gamla och se inte nackdelarna som ett hinder. Livet är en utmaning och vi kommer alltid få kämpa. Tänk alltid en extra gång. Gör något för dig själv och andra. Bidra till lycka och välfärd. Till gemenskap och styrka. Tillsammans är vi starka!!

 

Catrine

29 oktober 2015 15:00

Finns inga ord😢all kärlek till dej❤️ fina Fia..kramar från gammelmoster,Elin o alla voffar🐶🐶🐶🙏💪

 

Lotta

5 november 2015 08:23

Mia Skäringen hon är ju bara bäst. Ha det så skoj.

 

Jess

16 november 2015 22:20

Tack för dina ord, tack för din insikt. Jag behövde läsa detta idag. Tack.

 

Annie

18 december 2015 18:00

Du är en sån kämpe! Håller tummarna för dig*
Fina ord*

Kram

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Samtidigt som tiden går fort så står den still. De e kaos och upp och ner på samma gång.. Som nån konstig känsla av att jag står och trampar men ändå är det maj 2016. Sen jag skrev sist har det hänt massor men de känns ändå som igår?! Jag flyter med ...

All matning. Alla världsproblem. Allt vi ser mellan fingrarna. Barn drunknar. Fotbollsspelare skriver på kontrakt. Tjänar miljoner av att sitta på en avbytarbänk. Folk kämpar för att få ihop vardagen. Stressar och går in i väggen. Vi e utbrända och ...

Fy fan va livet e hårt o komma tillbaka till.. detta eviga kämpande. Kroppen. Hormonerna. Hjärnan. Balansen behöver inte ta många steg för att hamna i obalans! tålamod, trots och ångestladdat. Jag kämpar mot livet, med cancer. En extra medpassagerar...

Ibland behöver man det. Ibland går de inte o se sig igenom tröttheten. För många saker man vill. Men inget man borde och måste. Ibland blir de så tungt Att ja inte vet hur ja ska ta mig igenom den närmsta timmen. Ibland vill jag bara dra täcket över ...

Hej bloggen. Hej livet. Hej kampen. Var ett tag sen jag skrev. Jag lever ännu faktiskt. Inte med nöd o näppe. Utan de går framåt. Jag har bott i min egna lägenhet i snart 2 månader. Och jag blir fysiskt starkare och starkare. Tar hand om min hund. Hä...