Samtidigt som tiden går fort så står den still. De e kaos och upp och ner på samma gång.. Som nån konstig känsla av att jag står och trampar men ändå är det maj 2016. Sen jag skrev sist har det hänt massor men de känns ändå som igår?! Jag flyter med tiden och livet men har inte så stor kontroll. Jag vet ingenting längre. Jag vet bara att jag måste varje dag ta vara på de jag har. Att jag andas, att jag kan resa mig ur sängen, att jag kan få vara kvar med min familj och mina vänner! Jag uppskattar på nått sätt allt ännu mer för varje dag jag får vara med. Jag e väldigt svag just nu. Behandlingen med kortison och cellgift äter upp min kropp, men den bromsar cancern och de ger mig hopp varje dag. Kan ja bara få lite tid till. Jag köper mig tid. De funkar för stunden och jag kan få fylla 25! Jag hoppas och håller alla mina tummar att ja kan få åka till Grekland med min älskade mormor och bara njuta en vecka. Få se en mysig grekisk ö med massa god mat och ligga i solstolen och läsa. Jag hoppas att denna sommarn kan bli bra så vi kan göra roliga saker och få njuta av fint väder. Min lilla Loui är 3,5 år och har massa roligt att se fram emot i sommar. Saker jag vill visa honom. Äventyr som vi ska göra. Jag vill göra så mycket och jag är verkligen inte färdig. De blir min tredje födelsedag med cancer. Ibland vet ja inte om ja kommer ihåg hur de var innan. Jag kommer alltid ha den där cancern. På nått konstigt sätt så känns de som jag vet när kroppen vill spela mig ett spratt och när den väl gör de så får jag ändå nån kontroll på den och svarar på alla behandlingar. Som den oxe jag e så växer de fram nån krigarkvinna i mig som säger att jag ska fixa de här. Som att hjärnan bara bestämmer att klara upp de här. Kroppen får ta väldigt mycket stryk men ändå klarar den upp de varje gång. Och jag kan inte sluta förundras över va de e som händer varje dag. Men så länge de finns hopp finns de liv. Jag tror kanske inte på nån gud men jag tror på nått där uppe. En egen buddha som vilar på mina axlar. Ett par änglar som skyddar mig i mörkret. Jag kan känna deras närvaro. Jag får nån styrka i att tro. Och med denna vetskap att jag vet inte när min sista dag är kommen. Så måste jag njuta varje minut. Göra de som faller mig in. Sprida kärlek runt mig och umgås med dem som ger mig styrka. Vi får bara livet till låns. Och de e bara vi själva som bestämmer innehållet. Så låt ditt liv bli den bästa boken du läst och ta vara på varje sida. Jag e glad för alla sidor jag får och jag vill bara läsa de positiva.?

Orden flödar. Tankarna sprids. Jag e där igen. Jag e tillbaks. Ekorrehjulet i cancer livet. Ord som e svåra att ta in. Känslor som inte går att sätta ord på! Inte igen. Inte hugg mig mer. En bit av mig dog första gången. Du kanske skalar av mig likt bananens skal. Du bryter kvisten. Du äter upp mig långsamt. Du viker mig längre ner och gör mig svagare. Du har redan förstört "de kommer bli som vanligt" de kanske blev "nått" vanligt.. men de kommer aldrig kunna bli som förr. Tiden har sin gång. Och va som va självklart med ett liv utan cancer e inte lika självklart idag. Ett sjukintyg som förlängs. De har snart förlängts i 2 år. Lever hon än?! Ja jag lever än. Jag gläds åt mina dagsverk. Jag talar om när jag har roligt. Jag tackar för maten och kärleken i mitt sällskap. Jag e positiv. Jag e de. Va än den där jävla cancer gör med mig. Så blir de ännu mer påtagligt att jag måste göra de bästa av varje dag. En dag e de försent och de kryper mig in på skinnet nu. De kanske e nära. Ska ja boka en vecka på mallorca. Jag o loui och bara bada o ha kul. Göra sånt vi älskar och med den man älskar. Jag vill bara se han lycklig. För när de nån gång e över så e de det jag kommer sakna mest. Hans underbara leende. Hans bus och kreaktivitet. Jag vet att du en dag kommer bli nått stort. För du e smartare och snabbare än många andra!
Idag när beskedet om ytterligare en hård kur med cellgifter i 3 dagar kom. De kanske låter fjuttigt med e dagar. Men de e inte bara medicin mot cancer. De e biverkningar som många inte ens kan föreställa sig att genomgå. Att läkaren tittar på mig och frågar va ja har för planer framöver. Knyter de sig i magen.. vadå planer??!
Vi planerar att lägga in dig på måndag. Du kommer få en cellgiftkur på 3 dagar á 3 timmar/dagen. Med start på måndag??!
Du kommer tyvärr tappa håret igen. Dina leukemi celler har gjort en dna delning och de har skett en mutation. Dina celler är resistenta. Och vi måste börja med en helt ny medicinering. Rädslan över hur ja kommer må, hur låg jag kommer bli i värden. Kommer ja inte kunna göra allt de ja har planerat. Ingen kan tala om nått. Ovissheten e större än någonsin.
Men min första fråga var: jag ska på Mia Skärringer här i göteborg lördag 7 november med alla mina tjejkompisar. Och de måste jag gå på. Men de sa min doktor att de ska inte vara några problem. Du kommer få extra antibiotika och dina värden kommer inte sjunka förens 7-10 dagar efter behandlingen. Bra sa jag då kör vi enligt planen för annars hade vi fått skjuta fram den.! Jag oroar mig inte längre så mycket om de primära sakerna. Ska ja kunna leva livet fullt ut måste ja koncentrera mig på dem verkliga sakerna. Min familj. Mina vänner och min lycka. Ingen vill sätta sin sista dag på jorden i negativa tecken. Jag grät inombords. De va tungt och jag trodde detta alternativet var de sista som återstod. Och de va de. Men ja litar fullt ut på min vård. På dem proffsen dem faktiskt är. Och dem har lyckats rädda mitt liv flera gånger. Dock är jag en patient dem får jobba med mycket utanför dem vanliga banorna. De uppstår problematik dem tidigare inte har erfarenhet av. Dem utvecklar sin kunskap med hjälp av mig och hela AL teamet får pressa fram sin proffesionalitet. Jag ger dem utmaningarna som varken jag är dem har kunnat tro på. Jag har överraskat med många besked både positiva och negativa. Dem tror dem har koll men sen sprätter min kropp iväg på dem allra sjukaste sätten. De kanske inte är nått positivt för mig men jag högprioriteras på hela sjukhuset. Och akut remisserna har aldrig varit snabbare. Tillgängligheten är bara ett telefon samtal bort. Och med den vetskapen så kan man slappna av på ett plan i kroppen. Dem har full kontroll och med de kan ja känna mig säker. Man kommer aldrig va redo för såna här besked. Man kommer alltid få en chock även om ja borde börja bli van. De kommer alltid ta dagar och smälta. Ovissheten om framtiden. Rädslan för att förlora. Den kommer närmare och ibland känns de som jag är Harry Potter och cancern är voldemort. Han som inte får nämnas vid namn. För så känns de. Han förföljer mig. Slår till när ja minst anar. Ger mig ärr för livet och har nästan ihjäl mig flera gånger om. Må ja bara ha krafter som Harry Potter då ska ja allt klara de här. Jag vill inte ha en sån helvetes höst och jul som förra året.
Ta hand om varandra där ute! Glöm inte bort. Lev för dagen och gör de du tycker om. Älta inte de gamla och se inte nackdelarna som ett hinder. Livet är en utmaning och vi kommer alltid få kämpa. Tänk alltid en extra gång. Gör något för dig själv och andra. Bidra till lycka och välfärd. Till gemenskap och styrka. Tillsammans är vi starka!!

All matning. Alla världsproblem. Allt vi ser mellan fingrarna. Barn drunknar. Fotbollsspelare skriver på kontrakt. Tjänar miljoner av att sitta på en avbytarbänk. Folk kämpar för att få ihop vardagen. Stressar och går in i väggen. Vi e utbrända och kan inte ta oss för våra egna problem. Huset e förstort för att städa. De finns rutavdrag så nån gör de åt dig. Vi klagar på att köttet e dåligt och handlar in de från Danmark. Vi fraktar bananer flera tusen mil för att atleterna ska kunna äta rätt. Vi konsumerar så mycket att vi inte har plats till de. Vi klagar på kall mat och surt vin. Kanske ölen va en aning fesljummen. Vi vet att hela Afrika har e ebola. Att nån jävla tandläkare sköt de berömda lejonet. Att de krigar världen över för man råkar tro på nått annat än Allah. Att vi små människor. Eller snarare småkryp. Ja för myror e vi då inte. För i en myrstack hjälps man åt. Man bär saker som är 10 gg större än en själv. Man sammarbetar. Bygger stackar av styrka som är hypotetiskt större än hela denna världen. Utan varandra e vi ingenting.. Alla föds vi på samma sätt. Ur en mage har vi alla kommit. Där inne bildas exakt samma organ. Hjärna, hjärta och kropp. Ibland händer det saker påvägen i magen. Man kanske får en extra kromosom eller är de kanske vi övriga "friska" som de fattas en kromosom på? Ibland kan ja faktiskt undra. Men ja tror liksom att ut kommer vi. Vi vet ingenting. Och vi har inte bett om att få komma ut. Just nu massproduceras de barn och va de kommer av vet ja inte heller. Folk måste va mer sugna än förr i tiden. Men o andra sidan var familjerna trippelt så stora förr i tiden. De kunde va en mamma o en pappa och 10 barn. Idag klarar vi inte ens upp 2 barn. De ska va barnflicka. Dagis platser. Skola. Allt bara svämmar över. Vi klarar inte ens ta hand om de som kommer ut. Och där kommer matningen.. de matas på om hur man ska vara. Hur man ska göra. Vem som är bäst och vem som inte kan nått. Man kan tycka att det finns många svin här i världen. Men vi kommer ursprungligen från kanske dinosaurierna? De blev en big bang. Och vi föddes för att överleva. Instinkten sitter kvar sen urminnes tider. Och sen så längesen de fanns liv på jorden. Så har vi gjort allt för att överleva. Vad som gick snett när vi börja döda för skojs skull finns de nog inget svar på. Men de verkar som de bara blir värre och värre för var tid som går? De kanske fanns en anledning att man brände häxor. Eller hängde folk framför en hel bys ögon. När sluta de röra folk i ryggen att se någon dö? All matning åter igen. På 1500 talet kunde vi möjligtvis få veta att kungen av Östergötland stupade för 2 månader sen i slaget om Kattegatt. Bara en hypotes. Då var de nån typ av hästpojk som fraktade brev flera mil genom Sverige. Idag filmas/fotograferas händelser på plats?! Hur e de möjligt. Vi vet redan innan World trade center ska rasa. Vi vet och förutspår om väder och vind om hur många döda / skadade de finns. Om hur många bostadslösa , hemlösa, landlösa och tillochmed tandlösa. All fakta, all matning. Varför ska vi veta? De rör oss inte i ryggen av att se små negerbarn svälta. Med flugor runt huvudet. Och nej neger är inget fult ord. Det är en förklaring av nånting. Precis som man säger svensk. Vem kom fram till att allt helt plötsligt e diskriminering. Ska vi inte ens få öppna munnarna längre? Ifall vi råkar säga nått opassande. De är återigen den där matningen!! De rullande aftonbladet. Alla nyheter på tvn. Vi gör världen negativ för vi matar den med negativt. Vi vet inget annat än att folk dör, att Sara 17 år försvinner. Att Greta blivit våldtagen och misshandlad i Örebro. Att nån galen norsk skjuter ner 100 personer på en ö och Hitler dödade en hel "ras". De e klart som fan de e så vi tror världen ska se ut när våra stackars barn bara får höra/se/berättas av dessa händelser. Och tydligen säger vi alla LIKADANT. "Det är inte klokt o vi måste göra något åt de." Vad händer då?! NADA.
Det är lättare att bygga starka barn. Än och försöka laga trasiga vuxna. Vi kanske borde tänka om 1,2,3 eller tillochmed 50 gånger. Innan alla dessa barn råkar in i denna värld..

Fy fan va livet e hårt o komma tillbaka till.. detta eviga kämpande. Kroppen. Hormonerna. Hjärnan. Balansen behöver inte ta många steg för att hamna i obalans! tålamod, trots och ångestladdat. Jag kämpar mot livet, med cancer. En extra medpassagerare. Jag är så rädd för att den bara ska rycka tillbaka. Jag e så fruktansvärt ledsen för allt den har förstört. De kanske går åt rätt håll. Men de e så många gånger jag har gråten i halsen och känner att ja inte orkar mer. Jag e inte stark. Jag är stark för att ja måste. De känns som ja e nått offer som alla ska gå runt och tycka synd om. Jag valde inte de här. O hade jag fått välja hade det sett väldigt annorlunda ut. De va inte ensamstående mamma i en liten tvåa på jonsäng som går på sjukpenning i obegränsad tid. Som får lämna sitt lilla barn o stå ensam kvar. Ha ångest över att han har för mycket energi. Och ångrar alla gånger jag behöver skälla. Egentligen är jag skit svag. Ja orkar inte med allt som just nu e så ångestladdat och saker jag borde och måste. Ja önskar nästan att ja va skalman och kunde krypa in i skalet när de blir förmycket. De kanske e att fly problemen men när problemen e så många att man inte orkar ta på dem längre. När allt kryper mig upp över öronen. När livet känns helt meningslöst och att ödet sa att ja egentligen redan skulle vart död. Vem vänder man säg till? Finns de nån där ute med samma problematiskt. ? Nån som genomgår sin tredje cellgiftsbehandling, nån som har ett överaktivt barn på snart 3 år? Nån som lever ensam mitt upp i allt? Kanske oxå har ett företag som ligger på glid. När man kämpar tillbaka till ett liv med fler motgångar än medgångar.. jag behöver hjälp att ta mig upp till ytan eller in till land. Antingen sjunker jag eller blir en strandad val.

Ibland behöver man det. Ibland går de inte o se sig igenom tröttheten. För många saker man vill. Men inget man borde och måste. Ibland blir de så tungt Att ja inte vet hur ja ska ta mig igenom den närmsta timmen. Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet Och vakna om ett par dar. Samtidigt så vet jag att de inte blir bättre. Men när var enda dag är ett mål att ta sig igenom. Tider Att passa. Och jag kan redan ha ångest en vecka innan jag ska göra saker. Men de va en som sa till mig när ja klaga. Det blir inte bättre för att jag vet om de.. Ibland tycker ja de är så sant. Ibland önska jag att jag aldrig hört de. Men Vad blir bättre över att ja gnäller? Mår ja bättre över att spy galla över någon? Kommer ja gå vidare bara för ja spyr ut besvären på nån annan? Får ja mindre ont om du vet om de? Nej. De blir inte bättre. De är först när man själv är redo för nått bättre. När man själv inser vad man måste göra för att må bättre. Inte vad han eller hon eller dem säger är bättre. När ja behöver vila eller när ja mår dåligt kan ingen annan styra över. När de inte hjälper med ett "ryck upp dig" eller "va inte så känslig." Man måste själv förstå när man behöver den där stunden. Den där tystnaden. Den där ensamheten. Jag har lärt mig att gilla egen tiden. Den där tystnaden när man bara ser himlen där utanför bli mörkare Och mörkare. När de ända jag hör är nått knäppande i husväggarna. När man nästan hör saker fast det är tystare än natten. Jag behöver den tiden. Jag skriver i mörkret. Jag känner i mörkret. Jag trivs i tystnaden. Jag lägger upp mina prioriteringar. Jag planerar för mina måsten. Jag klarar inte av att känna stressen. När de blir för mycket runt i kring mig. Och när alla ska fara o flyga överallt. Jag tror ingen mår bra av allt de där jäktandet. Man kanske bara kan ta allt med en nypa salt.. hela livet är en nypa salt. Men att handla lite falukorv och tropisk juice, köpa tre trisslotter. Kasta stenar i vattnet. Kolla på båtarna som guppar på sina båtplatser. Hur vinden mojnar. Hur man kryper till sängs med ett energi knippe till gosse. Hur himlen färgas rosa medans ja vattnar Mina blommor på balkongen. Jag är inte mer än människa. Med mina med och motgångar. Mina brister och fel. Min glädje och mitt jagande. Min lycka och min sorg. Min medmänsklighet och min empati. Ingen kan älska alla, men alla kan älska någon..

Hej bloggen. Hej livet. Hej kampen. Var ett tag sen jag skrev. Jag lever ännu faktiskt. Inte med nöd o näppe. Utan de går framåt. Jag har bott i min egna lägenhet i snart 2 månader. Och jag blir fysiskt starkare och starkare. Tar hand om min hund. Hämtar mitt barn på dagis och strävar på. Ibland funderar jag. Ibland skiter jag i allt. Ibland bara jag gör. Men vad strävar jag efter. Vad är målet. Jag känner mig lite vilsen samtidigt som jag är lättad. Jag har nästan för mycket som jag vill. Samtidigt som de inte räcker till. Jag är för social för att bara ligga hemma, men för trött för att orka med allt vardagligt. Jag börjar bli väldigt vimsig o disträ. Lite rädd för mig själv. Och gör sånt jag aldrig gjort förut.. kanske går de för fort? Kanske måste man varva ner. Jag kanske redan har gått in i den berömda väggen. Eller e jag påväg.. trots mitt tillfrisknande och mitt kämpande tillbaka. Så är de inte bara sjukdom som är ångest laddat. Jag har precis som alla andra, ekonomi som ska fungera. Saker jag vill göra för och med mitt barn. Kommer vardagen gå runt? Ensamstående mamma. Vad ska man jobba med? Hur förklarar man för en eventuell chef om att man har en cancer i ryggsäcken. En ork som inte är 100%. Och ett liv som är ganska ostadigt. Dessutom mitt bolag som ja måste driva vidare eller lägga ner. Alla dessa frågor, utan några svar.. axlarna blir tyngre och oron växer sig större. Första fokus var och är att överleva. Få finnas för min Loui. Men tänk om jag ändå inte räcker till? Jag vet att sommarn är pågång, den e alldeles runt hörnet. Ska ja kunna va med på allt och kommer jag orka. Jag inser mer och mer vilket fruktansvärt aktivt liv ja hade. Och jag förstår att där hamnar ja inte i första taget. Även om kroppen skulle orka, så kollapsar min hjärna.. Den klarar liksom Inte upp Allt runt i kring längre. Jag vet och tror att det finns en lösning på allt. Att oroa sig bara är onödigt. Men dessa hjärnspöken kryper på och gör mig alldeles matt.. och dödsångesten är långt ifrån över. Jag planerar fortfarande min egen begravning i huvudet. Jag förutspår att min familj Inte hade orkat det just då. Och ordningsam som jag e så kan de va lika bra och ha de färdigt så dem Inte behöver tänka så mycket på de. Ibland känner jag mig bortglömd. Att de kanske inte hade spelat nån roll. Eller för vem spelar jag roll? Jag vet ju att livet går runt utan mig för alla runt i kring. Jag har aldrig haft nån självömkan Eller gjort en stor grej över att jag e sjuk. Jag är inte cancer. Jag är Fia med cancer. Men ibland glöms de fort bort. Men varför ska man klaga på livet. De är ju de ända vi har fått.

Ibland tror ja uttrycket "BRA" skulle behöva en 1-5 skala. Så man kan definiera hur bra de faktiskt är. Eller att man säger att de är inte bra, men de e bättre. För de helvetet jag har varit i är ju inte borta bara för att man blir lite piggare och tar sig ut på affären o gör saker. De kan va en stor prestation för mig vissa dagar att ens åka till affären. Jag vet ibland inte hur ja ska ta mig från plats A till B. De känns som kroppen inte skulle bära mig. De e tungt vissa dagar och procentuellt mer tungt än "bra" tyvärr.. Gör ja mycket en dag så måste ja kanske vila i två. Har ja saker inplanerat och sånt jag gärna vill göra, tar jag aldrig ut mig dagen innan, utan vilar upp mig. Jag behöver all den energi jag kan få. Det är ett evigt tänkande. För huvudet vill så mycket mer än kroppen klarar av. Att ständigt få hållas av och bearbeta och lyssna på kroppen är tufft. De e psykiska påfrestningar att ständigt inte veta. Ingen kan egentligen veta vad som händer imorgon men oftast blir de som planerat. Mitt mående kan ändras inom en timme. De kan va allt från plötslig feber, hjärtrus, illamående/kräkningar och allmänt helt slut och MÅSTE bara få ligga ner. De e som kroppen inte längre orkar sitta. Så bara för man försöker se ut som människa igen och tar sig ut så är de kanske 2 av 7 dagar i veckan de e så. Dem andra 5 är de mjukiskläder och grå under ögonen. Men ja jobbar mig sakta fram och försöker i den mån ja kan. Inom en framtid kanske ja e människa 7 dagar i veckan, men just nu leder tyvärr zombien. Och jag vet att de tar tid. Så tålamod och acceptans för både mig och mina nära o kära krävs. Men ja hoppas vi kan göra detta tillsammans och på ett så bra sätt de bara går. De tar lång tid innan man är frisk! Men ja hoppas jag är en bit på vägen.

Oj va tiden har gått. Sen senaste inlägget har de varit en riktig bergodalbana. De gick inte längre o ta in allt för min kropp och själ. Panikångest attacker, psykolog besök och antidepressiva. När kroppen bara stängs av och man känner varken smärta, glädje eller kärlek. Jag kände inte om ja frös eller om ja va trött. Visste inte om ja sovit under natten när ja vakna på morgonen. Jag visste inte om ja va hungrig eller mätt. Man kan va mycket kroppsligt sjuk. Men att va sjuk i själen är den tuffaste biten. Att bara bryta ihop o be mamma ringa psykakuten. Att inte veta var man ska ta vägen. Ställa klockan för när man behöver äta. Jag kanske har vart stark länge. Men ett tredje återfall, ett tredje nederlag. Ett tredje kämpande. Hur länge ska ja behöva kämpa. Så fort de verkar bra så vågar ja knappt tro de e sant. Hur jävla rent de verkar i vätskor och blod och benmärg så vågar ja inte satsa på nått för ja vet att ja ändå kommer få avbryta för ännu en ny utmaning.. när ska ja få bo i min lägenhet, ta hand om mitt barn och satsa på framtiden. Som tur är, är ja en väldig positiv människa och njuter av dem stunderna ja får va med. Men självständigheten river i mig. Jag vill bara få vara jag. Jag gråter varje gång jag skriver på bloggen för ja får ur mig de som skaver i mig. De kommer alltid skava de vet jag. De e saker ja måste lära mig leva med. Acceptansen för ett osäkert liv. Men varje dag måste man göra till de bästa. Och dem dagarna ingenting går får man lyssna på kroppen! Och acceptera det. Bara för livet blev en mardröm får man aldrig sluta drömma!