Snart födelsedag. Bara några timmar kvar. Fast på sjukhuset. Hoppas de e första och sista födelsedagen jag vaknar själv på ett sjukhus. Vädret ute är kanon tydligen. Som de nästan alltid är på min födelsedag. Hade inte behövt gjort mycket dagen till ära. Men allt annat är bättre än de här. Kanske en god frukost. Men jag beställer väl in lite slät yoghurt med vaniljsmak i hopp om att de kanske ramlar i lite god frukt. Kanske dem har en nutella burk gömd i köket som dem kunde bre mina nygräddade chiabatta bröd med. Ett glas vanlig juice går väl inte att uppringa? Jag vågar nog inte ens tänka va de blir för lunch. Ja den bittra sanningen om att va sjuk. Den e inte så rolig när man kommer över 100 dagar. Och har säkert över 300 dagar kvar. Jag önskar mig en vanlig förkylning 100 ggr om utan ett ända klagomål. Jag önska så de fanns ett penicillin. 10 dagar sen är besvären borta. De börjar tära så på att va sjuk. På att vara fast i denna kropp. Ja har svikit mig själv 100 ggr om. Jag vill aldrig göra de igen. Jag vill lyssna på min kropp. Göra de som är bra för min kropp och själ. Jag ska fira min födelsedag i ett isoleringsrum på sjukhuset. Jag får helt enkelt göra de bästa av de. Så jag önskar mig en god natt sömn. Att mina värden har gått upp. Och att jag snart kan få komma hem. Små önskningar som är guld värda. Jag önskar även mitt liv tillbaka. Och om de finns nån stjärna där uppe som gör mig frisk igen. Jag tror de finns nån där uppe som vakar över mig. Och den finns i mitt hjärta.

En negativ tanke kommer aldrig ge dig ett positivt liv. Sluta upp med allt gnäll. De blir ALDRIG bättre. Ta tag i problemen. Där och då. Va som hände för en månad sen eller två. Är försvunnet och går inte att ändra på.. Förbaskat trött på gnällspikar. På fel letare. På folk som gormar i bilen för andra kör si eller så. Min kropp orkar tyvärr inte va arg. Blir alldeles matt o skakig. Men nu får de vara bra!

De startade en dag i sköna maj. Våren stod i blom och pingstafton var kommen. Jag har alltid gillat aftnar. Så de var väl meningen att ja skulle fira pingstafton på jorden och inte i magen. När jag föddes var gullvivorna som finast. Den fick jag när jag kom till världen. Jag har växt upp i en lugn och trygg miljö och haft många fina människor runt mig. Åren går fort. Och man längtar fram. De finns väl inget större i ett barns liv än att fylla år.?! Man får räkna fingrarna och den dagen man fyller 3 år visar man redan 4 fingrar och säger nästa gång blir jag såhär många år. Man har den där längtan efter sin egen dag och alla spännande presenter. De innebär kalas och tårta och alla är där just för dig! 4 blir 5 och helt plötsligt har man flyllt en hel hand! Det är stort. Snart ska man lämna dagis och skolan är nära! Att byta plats och få nya kunskaper. Lära av dem större barnen och få en skolgård. Åren går och när jag skulle fylla 9 år hade jag mitt första klass disco. En hyrd lokal med ballonger och dansgolv. Det serverades hamburgare och dricka. Det stod ett stort snacks bord med allt från popcorn och godis, chips och ostbågar! Vi dansade oss svettiga och drack massa dricka. Vi hade lekar och njöt av livet! Kommer ihåg att ja va ganska bra på limbo. 9 år blir 10 och helt plötsligt hade man två siffror i sin ålder. Man tyckte man var stor och kunde bestämma lite själv. Utan mammas tjat. Under dessa år hade ja hunnit flytta 1 gång från lägenhet till parhus/lägenhet. Med stor bakgård med gräsmatta och äppleträd. Vi hade träkoja, gumgställningar och ett litet land. Kommer mest ihåg att vi hade en bra gräslöksodling. Jag trivdes bra där med ett stort lekrum/sovrum som jag delade med min lillebror. De gick ingen nöd på mig. Fast man kanske längta på ett eget rum.. men när jag fyllde 11 år. Då flytta jag för andra gången i mitt liv och fick mitt egna flickrum. Det gick i gult och jag var så nöjd över min hemmagjorda våningssäng med skrivbord under och en liten garderob. Lite senare målandes rummet om till grönt som då var min favoritfärg och jag fick även en hemma snickrad bäddsoffa som min gammelmorfar designa. Mycket praktisk. I de rummet hann jag fylla 12 och 13 år. Jag blev en tonåring som börja intressera mig för kläder , hår och utseende. Var inte så noga med smink o så men de fanns ett stort frisör intresse så håret har fått prova de mesta sen denna tid. Blondt till brund och diverse olika frisyrer. Varav lite hårförlängningar. Jag har lekt länge i mitt liv och haft mycket galenskaper och lite hyss för mig. Provat på både dumma och farliga saker med tiden. Som jag tatt lärdom av. Som bla. elda en brasa på träaltanen. Blivit jagad ut i skogen av en galen skitsofren. Gjort inbrott i en gammal bod som vi inredde till vårat lekrum, man fick egentligen inte vara där.. jag har haft krig med grannar. Fångat skator och haft hand om en igelkott familj som bodde på våran gård. Haft lite husdjur. Kanin och en mus. Jag har vart på mycket upptäcksfärder och lärt mig utforska skogen och samhället. Bor i ett ganska litet samhälle. Har haft mycket kul med min bror och mina vänner. Så med mina 13 år hade de redan hunnits med ganska mycket!

Forsättning följer...

Somliga klagar på små flugor. Vissa stressar genom livet för att hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Många lider. Av både smärta, hunger och sjukdommar. Vissa vill göra allt. Somliga vill en ända sak. Livet är inte rosa champange eller vinkvällar varje lördag. De är ovanligt att ha söta, röda, fina jordgubbar året om. Nån gång måste dem få vila. Jag har alltid vart glad för de lilla och de behöver inte alltid hända nått. Njuter man egentligen av livet.? Eller nöjer man sig inte för man fått mer. Fått stilla vissa behov. Fått jämnföra sig med andra.? Allt man vill ha, och allt man ska. När kommer vi ihåg de vi redan har.?
I två sekunder tänker jag, nu orkar jag inte mer. De är så mycket som tar emot. Jag vill inte pinas mer. Jag orkar inte se allt som kan gå mig förlorat. Jag kämpar ständigt för att gå framåt. Men tankarna kan trycka så mycket bakåt. Jag vill bara få vara i mitt hus. Med min familj. Få fira jul och äta god mat. Jag unnar mig allt som är gott för man vet ju inte om man äter de för sista gången. Ingenting har någonsin smakat så bra. Allt jag äter ger aptit på livet och de är gott. Jag kliar mig i handflatan och får veta att de betyder tur. De kommer ge oss pengar till huset. Man vet inte hur. Men nån gång måste turen vända.
Jag blickar fram. Laddar om. Den 5 juni läggs jag in på salhgrenska i Göteborg. Jag ska få mina nya stamceller den 13 juni och det är min lillebror som ska rädda mitt liv. Han ska skänka fina, friska celler till sin storasyster. De var endast 25% chans när man bara har ett syskon att de skulle passa. Men de passar. I framtiden kommer ja bära med mig min hjälte. Min lillebror. Som legat i samma mage som jag. Ätit från samma bröst. Nu kommer han vandra i mitt blod. Hjälpa mig få tillbaka produktionen av friska celler till min kropp. En av dem absolut viktigaste personen i ens liv. Räddar nu ens liv. Jag hoppas bara oxen i mig klarar av dessa starka behandlingar med strålning och cellgifter. Jag vet att jag inte lägger mig i första taget. Men jag måste hitta orken. Orken att komma tillbaka. Se ljuset i tunneln. Att genomgå en transplantation är stort. De är saker kroppen ska lära sig acceptera. Något nytt. Men ja hoppas min kropp är redo. Att den känner igen min lillebror. Att den accpterar hans engagemang att rädda liv. Hur de än går och hur jag än mår. Så ska ja påminna mig själv om hans mod och styrka. Och att vi är starka tillsammans! Jag blir lycklig när jag ser framsteg i andra människor. Jag gläds av framgång hos andra. Jag lyssnar och förstår. Och jag har aldrig varit en sån som klagar. De va kanske därför de blev som de blev. Ett test. Men de ska ni veta. Jag har inte klagat ännu. Inte vart ilsk eller bitter. Inte lagt mig ner och gett upp. Man klarar mer än vad man tror. Och man är stark när man måste..

Jag börjar närma mig. Snart är jag där. Jag vill att tiden ska stå still men jag längtar ändå fram. För tillfället mår jag bra. Men kan bli sämre igen. Jag pendlar mellan vetskap och ångest. Ångest för att gå in och lägga mig där igen. Men vetskap om att detta är de bästa. Jag laddar och laddar men har mer att vinna. Jag vill vinna lite tid. Bocka av dem där grejerna man vill ha gjort innan man dör. Jag vill känna frihetskänsla. Inte vara bunden till nått. Inte känna nån smärta. Jag vill ta mig framåt. Jag har så mycket kvar att uppleva även om kraven har minskat. Jag nöjer mig med det lilla. Och fick jag bara välja en sak här i världen att få uppleva så hade de vart att få se min Loui växa upp. Att få följa han i livet och hjälpa han när han behöver sin mamma. Höra han lära sig prata. Kanske nån gång lära sig knyta skorna. Se han springa snabbare och snabbare. Vi skrattar redan mycket ihop och jag vill skratta många år till åt dina tokigheter. Att få ett barn är de bästa som kan hända en och de finns helt plötsligt nån som är ännu viktigare än en själv. Jag vill bara att du ska få det bästa i livet och du är redan lika stark och tålig som din mamma lilla Loui. Vi är envisa.

Jag sörjer. Vetskapen att jag kanske inte kan få fler barn. Är så glad att jag har min lilla plutt och ännu mer tacksam blir man att man iallafall har ett barn! Men vill så gärna ha ett syskon till honom. En lekkamrat. En livskompis. Syskon har för mig varit så viktigt och är så glad för min lillebror. En kompis man har haft med sig på resor, utflykter, lekt kurragömma med. Badat naken i badkaret med :) Man delar verkligen sitt liv med syskon och såklart har man bråkat och haft hatkärlek. Men de är de som är livserfarenhet. Man har någon att dela saker med. Man lär sig att ta hand om varandra. Det är utvecklande att ha syskon. Och man lär av dem hela livet vare sig man är störst eller minst.
Min kropp har nu genomgått så starka behandlingar så de kan ha rubbat sig och minskat min fertilitet. De känns orättvist. Visst att jag har styrkan att slåss mot cancern. Men när medicinen ska beröva mig saker som jag önskat. De sörjer jag. Men de har även gett mig nya tankar. Tankar om att ta hand om barn som har de svårt. Att få kunna bli en trygghet för barn som far illa i vårat egna sverige. De borde verkligen inte få vara så. Inte ens i hela världen. Men ja ska börja här i mitt eget land. Kanske få vara foster familj. Kanske få ta hand om barn som förlorat sina föräldrar. Jag hoppas jag får den orken och styrkan när jag är friskförklarad. Jag ser framåt även om framtiden är svår.

Med fint väder och mycket kärlek. Påsken e allt en härlig tid. Jag har njutit och tvingat min kropp att orka med. Träffat härliga människor och ätit god mat. Kroppen e trött. De erkänner jag. Jag är sjuk men vill blunda för de i den mån de går. Jag vill orka vara med. Inte känna mig utanför. Jag älskar att leva. När man gör saker man blir glad av och får vara med då blir jag rädd. Rädd för o inte veta om jag kan göra de här igen. Jag vill orka göra hur mycket som helst hela tiden. För ja vet inte när de har ett slut. Och jag vill kunna le och tänka tillbaka. Jag har inte missat nått.
När kroppen helst vill ligga ned. Och huvudet är på Himalayas topp.

Frågor som "hur går de?" "Hur mår du?" "Hur e de?" När man har cancer är nog den dummaste frågan du kan ställa. Vad ska man svara. Hade jag vart frisk hade jag väl svarat jag mår bra. Som vanligt. Som alla andra oxå svarar. För folk har inga problem iallafall inte sånna som syns. Allt är så bra. Om ja skulle svara på frågan ärligt.. Ja de e väl inte så bra jag har cancer och vet inte vad som händer. Varken idag. Imorgon eller om ett halvår. Alla kan ju dö vilken dag som helst. De är därför döden e så oviss. Den bara kommer. Den chockar lika mycket hur oförberett eller förberett den kommer. Vi kan aldrig lära oss. Du kan dö på så många sätt och du kan aldrig veta. Jag har cancer nu men kan bli påkörd imorn. Jag behöver som sagt inte ens dö av cancer. Oddsen ökar ju såklart. Att ja kan dö av cancer. Men klarar kroppen upp detta och vinner. Kommer ja va rädd för döden efter. Kommer jag undra om den kommer tillbaka. Eller kommer vi om 5 år inte ens komma ihåg den här resan. Jag har rest med människor i cancer resan. Och jag har glömt bort dem resorna. Tyvärr har alla utom 1 gått bort för mig. Men min faster som överlevt cancern hennes resa kommer ja inte heller ihåg. Kanske jag va för liten. Kanske ja träffa henne för sällan. Men ja kommer iallafall inte ihåg. Då kanske min resa oxå bleknar med tiden. Dock säkert inte för mig. Men för alla andra. Va kommer ja känna om jag vinner. Kommer ja ändra på mitt liv. Kommer jag ha acceptans för väldigt mycket saker. Jag lever i en ständig oro för jag vet inte något om framtiden. Man får leva dag för dag. Och jag kommer inte veta när eller om jag blir frisk. Hur ska ja nu leva dem dagarna. Innan döden eller återuppståndelsen. Cancer kan nog jämnföras som att sitta i fängelse och vara okyldigt dömd. Du har fått ett dom. Och du vet inte om de blir frigivning eller dödstraff.