En underbar helg. Som nog inte kan beskrivas i ord. Dessa dagar har jag verkligen fått leva. Känt kärlek. Är så glad och tacksam för alla jag har runt mig. Otroligt fina och roliga vänner som e mig varmt om hjärtat. Har fått ta del av solens strålar och helgen har känts bekymmerslös. Skratten har klingat. Och jag förstår nu hur viktigt det är att värdesätta glädjen. Att få skratta och vara glad är nog de viktigaste du gör i livet. De har jag fått gjort denna helg! Har även fått frossa i god mat. Så har haft ett och annat matkoma;) Jag vill verkligen tacka för de jag har fått göra i helgen och jag hoppas dessa dagar ej är slut. Jag har nog inte tid med nått annat. Så ja kommer tillbaka! Nu laddar vi för en ny vecka. Nya positiva provsvar. Hoppas så att allt ska bli bra. Over and out!

Gårdagens fina middag! Helt fantastiskt gott.

Idag har de strömmat känslor genom kroppen. Första delen av dan delade jag tyvärr med herr illamående. Har fortfarande jätte svårt med frukost och alla mediciner jag behöver ta på morgon. För varje dag som går försvinner en dag utan tabletter. Jag längtar till den dagen ja inte behöver äta mer medicin. Bli piller fri. Men sen har dagen vänt till de bättre! Vi var och skrev på papper på banken så nu har familjen Ljungkvist/Hedlund en ny bil:) hoppas den för med sig lite tur och håller sig hel! Sen har jag hämtat min lilla guldklimp på dagis för första gången. Längtar så tills jag kan göra de själv igen. Få ta hand om min lilla bebis igen. Man saknar att ha den kraften att fixa o dona. Sånt som jag alltid gör. Efter de har jag varit med min familj, mamma, pappa och lillebror. Suttit ute och sugit in luften. På nått sätt var de lättare att andas idag. Börjar känna mig mer o mer som jag. De är en jobbig tanke vad som väntar framför mig. Ångest kryper sig på när ovissheten är här. Allt detta att inte veta vad som ska hända mig. Jag är väldigt rädd, men ändå så redo. Redo för vad de än blir. Man förbereder sig på de värsta. Det är ju trots allt min egen kropp som svikit mig. Jag vet liksom inte hur jag ska tackla de. Man sviker ju på nått sätt sig själv. Jag vet bara att jag i mitt huvud måste vara starkare än min kropp just nu. Jag måste bita ifrån och kämpa hårde för min kropp. Jag vill ju gärna få den tillbaks och helst i någorlunda bra form. Jag har lämnat över mig till sjukvården och hoppet ligger nu i deras händer. För jag lovar att göra de jag kan så får den medicinska utvecklingen göra resten.. mycket känslor. Men kvällen avslutades iallafall hemma hos svärmor&svärfar med färska räkor och mys. Så jag är mer än nöjd över va denna dagen har gett mig. Varje dag är en gåva och jag kan inte annat än älska livet.

Har aldrig känt så starkt för fåglarnas kvitter. Aldrig upplevt vårlökarna och alla blommor så vackra och betydande. Se gräset bli grönare och att allt vaknar till liv. Vinden i håret. Som jag just nu inte har. Men kan ändå känna känslan. Solglasögona som åker på och man känner sig näst intill bäst i världen. Man kan göra allt helt plötsligt. Vårens vackra vyer har aldrig känts så påtagliga. Jag vill oxå väckas till liv på ett sådant fridfullt sätt. Se solens strålar skapa sådant liv. Jag tror att den nu i stunden som den lyser över mig och in i mina ögon ger mig livet tillbaka. Solen föder liv och så också i oss. Den ger oss tro och styrka om en bättre tid. Den visar att tiden framför oss kommer bli bra. Den får en att kämpa. Jag ska se solens strålar igen och jag hoppas kunna stråla lika vackert som dem.

Dödsångest när man mår som bäst. Den kryper på när livet just idag är på topp. När man ser allt de där man kan göra i livet. Dem små saker jag planerat att göra i helgen. De är bäst jag gör de innan de är försent. Res på dig och orka stå. Du måste stå lite till innan de kan va över. När livet sätts på sin spets. Då har vi inte tid med tveksamheter. Inte tid med jag gör de imorgon. Inte tid med konflikter. Då måste vi vända insidan till utsidan. Visa vilka vi verkligen är. Vi måste blotta oss själva i maktlösheten av vad som kan hända. Vi måste stå upp till vår kamp. Vi kanske inte får mer tid på jorden.
Hur skulle du vilja se tillbaka på livet.?
Jag tror på förlåtelse, att leva med rätt inställning. Se de positiva i de som sker. Har alltid trott på att allt har en mening. Sluta älta saker. Rycka upp sig och gå vidare. Friskt vågat, hälfen vunnit. Många där ute behöver en käftsmäll, kanske ett uppvaknande. Umgås med glada människor oftare. De finns ingen annan än du själv som kan skapa lyckan. Jag tror faktiskt jag har fått med allt de där. Så jag känner mig ändå stolt. Stolt för att jag har tagit livet på allvar och inte för givet. Man måste sträcka på axlarna. Skaka av sig eländena och gå vidare. Man kommer komma vidare. Man vet kanske bara inte alltid åt vilket håll.

Tänk att de finns människor där ute som känner som jag. Denna text berör och den är så sann i min värld. Jag hoppas de går väl. De finns många fina berättelser att läsa.

Tycker alla som är mellan 18-40 år ska gå in och läsa om stamcellstransplantation på www.tobiasregistret.se . Just den åldersgruppen är ett stort behov för registret. Dem är oftast dem bästa och säkraste givarna. Att bli donator för stamceller är en väldigt lätt uppgift. De ända man genomgår för att ge stamceller är en vanlig blod tappning samma som om du är blodgivare. De finns många du kan hjälpa eftersom man gör stamcellstransplantation på många fler sjukdommar än just leukemi. Så hoppas de finns några där ute som kan tänka sig göra en stor insatts. De handlar om att rädda liv. Önskar så att ja själv kunde vara med. Hjälp mig, hjälpa andra. Jag hoppas de finns någon i registret som passar till mig. Annars är ni viktiga.

De finns dagar som igår och de finns dagar som idag. Igår var igår, men nu är nu och jag längtar tills imorgon. Imorgon ska vi orka lite till. Igår orka jag massor. Idag har jag bara legat. Jag behöver små delmål, små saker att se fram emot. Något som tar mig utanför dörren. Jag vill ha måsten, tid till något roligt. Jag vill gå på restaurang, se på bio, gå på stan. Jag vill ha mitt jobb. Arbetskamrater. Jag vill så lite. Men för den sjuka är de så mycket. Jag vill inte vara själv. Jag vill inte vara sjukskriven. Jag gjorde ju inte detta val. Men något valde åt mig. Hur gör jag för att ta mig framåt. Hur kommer jag vidare. Jag vill ju bara gå till jobbet och ha kul. De börjar närma sig en stor behandling i min behandlingsplan. Transplantationen som kan göra mig 100% frisk. Men med många frågetecken?? Vad kan hända. Hur kommer kroppen svara på nya stamceller. Hur länge kommer jag få ligga inne. Hur dålig kommer jag bli. Cellgifter, strålning och dessa nya celler. Stora saker för kroppen att hantera. Och hur stark är jag? Kommer kroppen fysiskt orka. Att ligga nere på Salhgrenska. Långt ifrån Loui, långt ifrån min vanliga vardag. Kommer avståndet ta knäcken på mig? Alla dessa komplikationer som kan bli skrämmer mig. Men jag ska hålla huvudet högt. Sträcka på ryggen. Spänna dem muskler jag har kvar. Och klara av de här. Jag har inte tid med sånt här så låt de gå väl.

Påväg till sjukhuset. Denna gången bara dagvård som tur e! Hoppas på bra provsvar. Har klätt upp mig dagen till ära och hoppas på en bra dag:) De e mycket "hoppas" i denna sjukdom märker ja. Men vi lever ju på hoppet. Idag ska jag iallafall rocka sjukhuset, komma in med ett stort leende och självsäkerhet! Jag ska visa vem jag e.

De ända som är kvar i hår väg är mina ögonbryn..