Dem senaste 5 dagarna. De har bjudits på smögen tur. Färsk räkbaugette från fiskboden. Restaurangbesök med god mat. Ikea besök. Shoppingtur med lite nya kläder. Go fika och go mat. Känns som man vill göra allt den lilla stund man kan. Snart går värdena ner i botten och jag blir isolerad och infektionskänslig. Får bara äta viss kost. Måste unvika folk. De känns som man är fängslad i sin egen kropp. De e tungt. Man bara hoppas på en så bra period som möjligt.

Från början var jag rädd. Rädd för allt som skulle komma framför mig. Rädslan har på nått sätt lättat. Ja känner mig utelämnad men inte ensam. Ja vet inte längre vad jag ska va rädd för. Känns som jag redan lärt mig att de kan va hur illa som helst. De kan göra så ont så man gråter men ja har ju kommit tillbaka förut och vet att de vänder. Cellgifter är cellgifter. Onda saker som gör gott. Men ja har redan glömt. Kommer ja nånsin komma ihåg.

När även sjukdommen blev en vardag. När allt känns som vanligt fast de inte är de. Frustration som infinner sig när de finns så mycket man vill göra men kroppen bär mig inte. Jag orkar inte bära mitt barn. Jag orkar inte städa, röja eller plocka iordning. Jag skulle helst vilja rensa min garderob. Men på nått sätt så känns allt oväsentligt. Har lust och packa ner hela lägenheten i sopsäckar. Vem tackar mig för all skit jag har om ja dör. Jag är trött på saker men ändå vill man ha mer. Nytt. Byta ut. Att va hemma i vardagen när de inte är nån vardag för en är konstigt. Trodde aldrig man skulle känna så här starkt för en frisk kropp. Jag vill aldrig ha en sjuk kropp igen. Jag vill bara göra vanliga saker. Jag begär inte mycket. Kanske en god öl o se Paris.

Känslorna svämma över lite igår.. Hade dag permission från sjukhuset och va hemma hos min mor&far. Min lilla Loui va självklart me:) men han fick feber på kvällen och låg på min arm o sov och de gjorde mig så ont att behöva lämna honom för att åka in till sjukhuset.. De kan inte finnas nån rättvisa när ens lilla barn på 16 månader ska berövas sin mamma. De e jag ska som finnas där för han när han e sjuk. Ta hand om och krama. Han ska få känna trygghet att ha sin mamma nära. Den lilla skiten man bar på i 9 månader för att sedan ge han all kärlek på jorden! De finns inte ord som beskriver den kärleken och de vet ja att dem som har barn själva som läser kan intyga. Den är obeskrivlig och oövervinnerlig! Jag hoppas så att denna resa ska ha en slutstation som gör livet till de bättre. Finna ny livsglädje och få tillbaka ork och kraft att ta hand om min familj . Ja trodde aldrig sånna här resor kunde va möjliga och ja vet att jag aldrig kommer få nått svar på varför. Jag längtar ut. Längtar hem. Längtar bort! De som fanns utanför och framför mina fötter ska nån gång få fortsätta blomma. För mig eller för nån annan. Jag måste hitta orken att komma tillbaks. Jag ska hitta ut igen.

Tillbaks i sjukhus sängen.. För mycket känslor för att lyckas formulera mig. Skriver imorn. Jag är trött och orkeslös. Hur länge ska jag orka. Ledsen och nu rinner tårarna över.

En natt med lite halvdan sömn. Kan inte påstå att sängarna och kuddarna är världsbäst.. Tankarna och längtan innfinner sig. Man stannar upp och vaknar till. Ska man tacka sjukdommen för de. Jag kan inte sticka under stolen att cancern har fått mig tänka till. Vuxit i mig själv. Jag har fått sett och upptäckt saker jag inte trodde fanns. Sånt jag blundat för i ren självupptagenhet. Sånt man trodde bara hände på tvn. Jag har fått otroligt stor empati till människor jag inte ens känner. Jag vill kunna hjälpa andra som är drabbade. Man förstår nog inte sånt här om man själv inte är uppe i de men de är så många som blir drabbade. Alla anhöriga som lever med sin oro, dom ska stötta och stålsätta sig med styrka för att ta sig igenom vardagen och finnas för den sjuka. Jag är så imponerad av hur människan klarar av saker.
Roligt att de är så många som läser bloggen och man är väldigt nyfikna på er:) ni får gärna lämna kommentarer och frågor om de är nått ni undrar! De ger mig styrka att fortsätta när ni visar att ni finns:)

Nu ligger ja inne på den hårda britsen. Tagit 68 tabletter med kortison. Studerar hur giftet sakta går in i min kropp. Känner inte direkt samma rus som när man laddar för en festar kväll. Men ja vet hur man mår dagen efter. Efter dessa fem dagar av festande kommer ja ha brytit ner många celler och enzymer i min kropp. I min kropp är de krig. Krig mellan dem goda och onda. Giftet går tyvärr inte ur kroppen lika fort som alkoholen. När ska jag få känna ett sånt rus igen. Tror att man kommer bilda sig egna rus. Lyckorus av helt andra saker än gifter och sprit. Jag vill få tillbaka livets rus. Lyckan att få leva. Ja ska ladda mentalt nu för dessa dagar. Ladda för en ny sjukperiod som ska göra mig bättre. Ur de onda föds de goda. Just nu är citatet: De som inte dödar de härdar, väldigt passande. Utan giftet kanske jag redan hade vart död.

Min egna lilla julgran med färgglada kulor och en massa slangar.

De är konstigt Hur man lär sig leva med saker. Gillar läget och bara gör. Jag kommer aldrig få en acceptans för de här men jag lär mig ändå leva med de. Leva fast jag är sjuk. Ibland glömmer jag men när vagnen med nålar och provrör kommer in i rummet då påminns jag av hur sjuk jag är. Idag har vart en sån dag. Trots lite smärta och nervositet så va de en positiv dag. Läkarn hade bara bra saker att säga! Och jag har bara en gång kvar med Spruta i ryggmärgen. Kan inte fatta att jag skulle klara ta detta 6 gånger när jag var livrädd för att ta ryggbedövningen när ja födde barn.. Men en sak är säker, människan klarar mer än vad vi tror! De är jag ett bevis på som e nål rädd och sprut rädd! På onsdag är de dax för nästa cellgiftsbehandling på 5 dagar. Inget man direkt vill läggas in för att få. Men man vet att de för nått positivt med sig. Och snart börjar de närma sig slutspurten! För varje dag som går kommer vi närmare slutet. Vi kommer in i sommarn och förhoppningsvis är de värsta då över. För mig är framtiden oviss. Jag vet inte vad som väntar. Kommer jag bli frisk. Man kan bli botad av bara mina behandlingar men risk för återfall är väldigt stor. Därför rekommenderas en stamcellstransplantation. Och procenten ökar för att bota sjukdommen. Men hur ska ja sen kunna vara säker. Kommer ja tänka mycket på de där med återfall? En sak är iallafall säker. Lever jag lite till så ska jag iallafall göra de ordentligt! Varför spara pengar på banken när man kan göra roliga saker. Jag ska passa på o försöka ta mig ut o resa. Bo i ett fint hem. Ha en fin trädgård. Ta vara på naturen. Och när jag orkar ska jag ha gäster jämnt! Laga mycket mat och ta vara på människor som bryr sig. Under mitt tak är alla välkomna! Jag ska försöka hjälpa samhället och kanske bli stödfamilj. Göra sånt vissa barn kanske aldrig får uppleva. Jag har visst mycket kvar o göra så de e bäst jag rappar på:)