När jag är rädd så läser jag. Jag läser på om allt som har med cancer att göra.. ja tror ja har läst den mest avancerade statistik om leukemi bara för att få veta. Ja e ofta inne på cancerfonden. Läser folks berättelser. Allt för att inte känna mig ensam. De känns alltid lite lättare efteråt, när jag vet. De känns viktigt och läsa om vad jag gått igenom för på nått sätt så har de redan glömts bort lite. Jag kan fortfarande återberätta nästan allt från dag 1! Tillochmed vad jag hade på mackan första dan på sjukhuset.. men för andra så är allt detta redan gjort och jag klarade de. De är inget dem har inne i själen som trasats sönder. Att bearbeta. Att få genomgå smärta för att bli frisk. X antal dagar på sjukhus. Dagar har blivit veckor. Allt snurrar runt i huvudet på en och man önskar de fanns en stänga av knapp. Hjärnan går liksom på högvarav så de ända som hjälper är att sova.. ja sover på morgonen. Jag sover på kvällen. Och på dan. Tillochmed på natten.. jag kan inprincip sova runt hela dygnet. Känns som ja inte orkar sova mer nu. Jag vill bara vara pigg och frisk. När ska de vända. När ska ja få lov att leva igen? Ge mig nån inre styrka att orka mig upp igen. Fred & Kärlek

De e såklart den bästa tiden på hela året. Den bästa veckan. Den man nästan längtar till att få uppleva år efter år. Och med högtrycket i handen blir den inte direkt sämre.. Men för en som inte får va varken i solen eller i badet. Blir de extremt jobbigt.. värmen tröttar ut nått otroligt. O då e man redan trött o svag sen innan. Att vara 23 är ingen match men min kropp känns mer som 85.. får ont i bena när ja går, blir anfådd och illamående vid minsta ansträngning. En muntorrhet som heter duga. Plus att ögonen har börjat krångla. Denna torrhet o torra sllemhinner. Kan de inte bara få va bra. Jag äter hyfsat, dricker bra och tar mina mediciner. Va mer kan kroppen begära? Jag gör allt för den här kroppen. Men får inget tillbaks. Bara en massa biverkningar. Smärta och tråkigheter. De ända positiva är att alla mina prover och värden ser väldigt bra ut. Invärtes så jobbar kroppen på bra och dem säger att ja har starka organ. Dem viktigaste värdena stiger från gång till gång och ja hoppas de oxå betyder nått positivt. Mitt blodvärde på 120 ligger stabilt och så högt har ja inte haft sen innan ja blev sjuk. Hoppas de kan hjälpa mig o bli lite piggare o stabilare. Jag vill så mycket. Kan kroppen inte bara förstå och ge efter lite. Ge mig lite kraft. De har vart nog med nedtryckningar. Jag behöver upp över vattenytan. Hämta luft. Alla bara pratar om tid. Men tiden är här och nu. Inte sen, kanske inte imorn. Vi får den tid som tilldelats oss. Vi kanske inte får mer. Hur ska ja då hinna göra allt när kroppen inte orkar. Jag skyndar mig så mycket framåt. Jag vill ha tillbaka mitt hår. Kanske lite ögonfransar och ett par välformade bryn. Jag vill klä upp mig och känna mig fin jag vill göra allt de där alla andra gör på sin soliga semester. Jag vill ta mig en öl. Äta goda nötter och ostbågar. Grilla och de ska smaka bra. Jag vill dansa i den mörka ljumna natten. Ta av mig skorna o gå barfota hem. Jag hade hellre haft 10 skoskav för att klackarna va lite för höga. Bara ja slapp de här. Oron och ångesten. Påfrestningen att hela tiden känna sig i vägen. Jag bara längtar till den dag ja kan rå om mig själv igen. Bara jag och mina grejer. De e inte mycket ja begär. Så ja ber en bön till dem där uppe! Om ni hör mitt kall, om ni känner att här får vi rycka in. Så vill ja bara ha mitt liv tillbaks. Och jag lovar att ta hand om de väl. Bara ja får en chans till så ska ja göra de bästa av allt. Och för andra. Ja litar på den inre rösten. På styrkan bakom varje motgång. Ja kan ge de tid. Men inte för mycket. Jag vill bara få tillbaka kraften att vara människa!

Ibland kan livet bli som de blir. Att de inte är så lätt att va människa som folk tror. Vi drabbas och vi prövas. Ibland till bristningsgräns. Där vi helt enkelt inte klarar upp situationen. Vi har frågor utan svar. Vi bygger upp murar och barrikader för att skyddas oss mot de yttre. I hopp om att de skulle hjälpa. Men vi stänger nog bara ute de vi är rädda för. De vi inte vill tampas med. Vare sig de e ens barn, sambo eller vän. Vi är hela tiden rädda för felen, misstagen och va som kan hända.. Allt har ju så klart konsekvenser. Man att öppna upp, be om hjälp. Sträcka ut en hand vare sig man är drabbad eller inte. De finns inget fel. Ingen människa klarar sig själv. Vi alla behöver varann och kan man då hjälpas åt så är hälfen vunnit. Jag strävar och har gjort hela mitt liv. Med att vara en enkel person. Såklart glad och positiv. Men ändå enkel. Inte dömma utan kanske säga sin åsikt men på ett bra sätt. Att leva rättvist till sin omgivning och känna från hjärtat. Inte prata för mycket men heller inte för lite. Sen tror ja de e viktigt att man är ärlig mot sig själv. Ingen kan veta vad man känner om man inte säger nått. Vi är duktiga som människor att läsa av och granska. Men de e oftast bara de ytliga vi ser. För att komma ner på de djupa måste man kanske dyka. Avancera sig och ge tid. Och de kan ta tid. Har en människa svårt att ens hitta sig själv så blir de svårare att visa vem man är för nån annan. Nä nu va de färdig flummat för mig. Men en sak är sann.
Att gräva ner sig och älta tar mer energi än de ger. Så de som har varit har vart. Lev vidare i tron om att de alltid går att förbättra på dina egna plan och på andras. Framtiden är den enda tid vi vet att vi kommer få och då ska vi också ta hand om den väl. Inte låta den flyta mellan fingrarna och vänta på bättre tider. Våran tid är här och nu. Och vi ska ge dagarna framför oss liv. Med våra egna drömmar och mål. Lev väl och glöm inte bort varandra. I allt elände i världen behöver vi varandra mer än någonsin!

Jag är trött på den här skit sjukdommen nu. Trött på att vara trött. Trött på att inte orka ta del av sommarens roliga ting. Trött på att maten inte smakar. Att borsta sina tänder är ett rent helvete för de e så starkt i munnen. En sån sak som i vanliga fall e de skönaste som finns med ny fräsch tandkräms smak. Nu lider ja igenom hela tandborstningen.. men allt för att försöka hålla något i min kropp helt. För de e inte mycket som får den här kroppen att hänga ihop längre. Känns som man är en urvriden trasa. Mörbultad och öm. Både på in och utsidan. De e inte mycket som ska till för de ska brista. Lever jag på lånad tid eller va de bara meningen jag skulle få den här tiden på jorden. Man önska så de fanns nån som kunde svara för framtiden. Va som ska hända? Hur de ska bli? Ligger ja bara i väntans tider. Eller finns de ett öde för mig me? Jag vill bara att tiden läker alla sår. Att alla fina människor som funnits och hört av sig i tid och otid jag är evigt tacksam för dem små ord och handlingar ni utfört. Utan er hade de kanske vart svårare. Men att veta att nån tänker på en från hjärtat. De värmer även ett hjärta! De e tufft att va den sjuke. Men de är lika tufft att stå bredvid. Alla är vi rädda för döden. Men alla ska vi dö en dag. De ända vi inte kan veta är hur, när och var? Jag har väl egentligen inga mer måsten i livet eller saker ja skulle bli besviken på att ja inte gjort. De ända som känns förjävligt skulle vara att inte finnas som mamma till Loui. Och just nu e ja tyvärr inte mycket mamma till Loui för jag orkar inte. Och den orken är så fruktansvärt påfrestande för huvudet att inte ha. Men förhoppningsvis kommer den väl nån gång tillbaka. Frågan är bara när..

Jag är så arg och ledsen. Förvirrad. Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv. Mitt gamla jag. Just nu känns de som de som vart roligt förut inte kommer kännas samma. Som att jag inte kommer våga nånting. Vara rädd för allt. Jag har tappat en bit av den som var jag. Att våga och inte vara rädd för nya saker. Jag känner stor irritation för människor och saker. Jag vill kunna påverka men de går inte. Jag kämpar men de börjar bli tomt. Jag vet liksom inte hur länge till jag ska orka. De va en sak att ta cellgifter för att trycka bort sjukdommen. De klara ja galant. Där hämta sig alltid kroppen när man trodde att man inte skulle orka mer. Och man fick ny energi och kunde ladda upp till nästa uppgång. Jag visste vad jag hade framför mig och jag visste att ja skulle kicka cancern utan problem. Och så blev också fallet. Jag svarade på alla behandlingar. Men med den här skiten känns de som att de står still. Jag får inte kraften tillbaka. Den inre styrkan har gått åt i all smärta och förändring i kroppen. Att ligga flera mil hemifrån. Till att inte få vara med hemma. Känna sig Utanför och inte kunna vara me. Jag e trött på att höra att de kommer fler tillfällen. Eller en dag kommer du orka igen. Jag kan bli så arg så jag vill spricka. När allt inte är en valmöjlighet utan att de bara är så och jag måste acceptera de. De här va inget jag valde. Utan kastades in i utan förvarning. Jag har fått gett upp hela mitt liv. Fått stanna upp. Fått kämpa. Helt utan anledning. Jag saknar mig, min familj vårat gamla oss. De som va vi. Jag är så trött på att se hur allt har blivit. Jag vill bara ha de som vanligt igen. Jag är trött på tårar och oro. Jag vill helst bara sköta mig själv. Utan att allt och alla ska veta hur de. Hur de går. Hur jag mår. Jag irriterar mig på allt tjat och gnat. Allt som ska organiseras ut efter mig och min familj. Den här ilskan växer sig starkare och den kommer gå ut över alla dem som jag älskar. Och den kommer vara svår att hantera. Men de blir väl den nya fia.. från att alltid varit glad och positiv. Så försvann hon i all denna skit..

När kroppen svävar på hopp och förtvivlan. När man inte längre vet vad man ska tro. När allt gång på gång sviker. När de känns hopplöst att kämpa. När man bara vill en sak och de inte går. När allt känns helt upp och ner. De här va den tuffaste prövningen jag någonsin vart med om. I smärta. I illamående. Att inte kunna äta eller dricka. Uppkopplad i 4-5 slangar varje morgon. Allt bara sliter på mig. Jag försöker se framsteg men bakslagen kommer lika snabbt igen. Jag vet inte längre hur mycket ork jag. Jag ser ljuset i tunneln men vet snart inte åt vilket håll. Tillbaka till livet eller andra sidan. Hur mycket ska kroppen orka innan den kommer kollapsa. Snurra min jord igen. Jag vill känna livet igen!

Med blandade känslor. Jag känner ångest. Jag känner avund. Ja känner smärta. Ja känner sorg. Jag ligger på botten. Är nerkörd totalt. Gått igenom de tuffaste programmet i överlevand. Jag befinner mig på en öde ö. Jag har kämpat ett tag. Kanske känns som en lätt match för vissa. Jag har gråtit en sväng o hört en massa snack om styrka. Detta fixar du. Du e snart tillbaks. Snart e detta över. Men i allt som går på rutin. Sjukhus blir en vardag. En slang i kroppen blir ens liv. Vad som sker genom den är allt man tänker på. Alla prover, alla kontroller. Hur ont ska man få. Hur sjuk kan ja bli. De e klart de e de ända ja tänker på. Men idag kom de över mig. De kanske låter fjutit o vart sjuk några månader. Men från och med den 28 januari 2014. Har inget i mitt liv vart som förut. De kommer de aldrig att bli. Från den dag har jag levt i ovisshet. I hopp och i förtvivlan. Det är bara min kropp och min själ som kommer bli så trasig som den är. För alla runt omkring mig går livet på som vanligt. Hur nära dem än står mig. Så kommer aldrig någon kunna känna de jag känner. Deras fokus kommer aldrig bli att överleva. Dem behöver inte kämpa för att vinna. Dem vinner bara vardagstimmar. Jobbet. Gräsmattan. Biltvättning. Matlagning. Vattna blommorna. Dem har alltid så mycket att göra och hur ska dem hinna med. De ska tvättas. Campas med husvagn..och åka båt. Dem ska sola och bli bruna. Dem ska bli smala och shoppa kläder. Dem ska gå ut med hunden och gå på fest. De ska drickas vin och ätas skaldjur. De ska byggas och hållas iordning. Alla gör allt som vanligt och inga frågetecken på de..? Om jag dör. Kommer de se likadant ut. Tiden läker alla sår. Tids nog kommer man över någons död. För man slutar aldrig leva själv. Hur nära man än står.
Jag har fått avstå mitt liv sen den 28 januari. Jag har legat pall i sängar. Levt på näringsdropp. Blivit isolerad på 10 kvm. Fått lämna min familj. Haft ont. Kommit hem i perioder. Men inte haft mer ork än att ta hand om mig själv. Gått på toa och duscha ungefär. Jag har vart stark. Jag har kämpat. Min kamp kommer vara hela livet. Men för alla runt omkring så kommer allt sakta suddas ut. Markeringarna kommer blekna. Livet rullar på precis som förut. För att någon någonsin ska kunna känna va en sjuk människa känner. Krävs kanske att man tyvärr blir sjuk själv. Men för er som vill tänka en extra gång för hur de känns för den sjuke. För varje sak ni ska göra. Så kommer de betyda att ni säger NEJ. Ni kommer inte ha nått hår att fixa iordning. Ni kommer inte ha nån ögonfrans att måla. Ni kommer inte kunna gå på den festen. Fira den midsommar. Dela den glädjen. Minsta lilla fika på stan. Eller aw med jobbet. Ni kommer inte kunna fira denna sommar som ni tänkt er. Med allt kul man kunde gjort med en 1,5 åring. Ni hade inte fått sola. Ni hade fått äta speciell mat i vissa perioder. Ni hade inte fått bestämma själva över hur eran dag skulle bli. Jag har fått avstå. Och de kanske kommer 20 nya somrar. 30 iskalla vintrar. Jag kommer kanske va me om hur mycket som helst. Men just NU kan ja inte de. Just NU är de något annat som bestämmer och avgör. Just NU vill jag leva. Precis som alla andra. Jag vill tvätta min förbaskade bil. Skälla på mitt barn som inte lyssnar. Men efter de här kommer de aldrig bli på samma sätt. De kommer aldrig bli som vanligt. Jag kommer aldrig ta något för givet. Jag kommer njuta av de lilla. Kommer inte vilja ha mer. Kommer känna allt med lite mera kärlek. Jag kommer göra allt. Men aldrig tänka tankar bakom de. Göra de med hjärtat. Den 28 juni 2014 har jag varit sjuk i 5 månader. Stäng in er på 10 kvm med dusch och toa. Så kanske ni känner lite vad jag har känt. Ni har kontakt med omvärlden. Men ni kommer inte kunna vara delaktiga. Så känner ni lite till vad jag har känt. Ni kommer vara beroende av alla andra. Ytterligare lite till vad jag har känt. Kommer jag att överleva.? Den ständiga frågan. Så e ni snart i mål av vad jag har känt. Med detta säger ja "Kom ihåg att leva". Gör de NU inte sen.

Längesen jag var här nu. Har kopplat bort för att orka. Kanske göra dem sista kraftansträngningarna på annat. Mer viktiga saker. Jag undrar så hur mycket en människa ska orka. Hur mycket man klarar ta och när e de nog. Man säger ofta att man inte orkar mer. Händer de här så klarar jag de inte. Men saker rullar på. Saker händer och vi får klara upp de ändå. Vi gör de vi sagt vi aldrig skulle klara av. Vi biter ihop och säger att man kan ju inte lägga sig ner och dö. Man kämpar in i de sista. Och de vet ja att jag kommer göra. Jag kämpar i min ensamhet. Jag lever i en familj i ensamhet. Jag lever i tvåsamhet i ensamhet. Det är bara jag som kan tycka eller känna det jag känner. Det är ingen annan som fått cancer. Jag kan inte tvinga nån att känna vad jag går igenom. Med tiden har jag blivit mer ensam, mer stark. Klarat av mer än vad jag trott. Men just nu är jag nära på att falla. Inte för kampen mot cancern. Utan för att dem som ska stå mig närmast inte klarar upp situationen. Allt blir negativt i en värld som behöver vara positiv. Den här delen som är våran värld. Vårat liv. Den håller på att rasa. Och nånstans i mitten står jag och ser på hur allt fallerar. Jag är en positiv människa, en glad skit som försöker. Jag bjuder till utan att tänka. Jag ser aldrig problemen utan bara lösning. Som kämpar för en värld som passar både här och där. Jag tappar inte bort vem jag är. Jag har inga stora planer. Jag behöver inte se världen. Jag hade vart lycklig och kunnat gå i graven med ro om jag bara hade fått fira min jul i mitt hus med min familj. Med god mat. Roliga lekar, några klappar och ett gott humör. All den här jävla oron. Jag är trött på beskymmer i förskott. Jag är en vuxen människa. Kanske ung. Inte så många år i erfarenhet. Men hur ska jag lära mig om jag aldrig får chansen att göra fel. Om man får höra hur dålig man är innan man försökt vet man ju att de kommer bli skit. Jag har gjort många fel hittills och jag ska försöka rätta till dem. De kan ta tid. De kan kännas orelevant just nu. Jag kanske dör och vad har då allt de haft för mening?! Vad har spelat nån roll om jag går bort. Jag ska lägga locket på. Jag ska kämpa för de jag tycker om. Jag är trött på alla missuppfattningar. Alla egna slutsatser. Alla ekonomiska frågor. Jag vill få ro. Jag är trött på ältande. Saker brukar lösa sig med tiden och då får de göra de. Men de här gnatet och hatet. De negativa. De som förstör. Man kan väl bara släppa på sin stolthet. Visa sig svag likväl som man kan visa sig stark. Ha mål i munnen att tala om hur de ligger till. Ska man behöva deklarera hela sitt liv för att alla ska se hur det egentligen är. Jag har inga problem att vara ärlig mot livet. Jag behöver inte ha nån fasad. Jag kan säga när de inte är bra och jag kan visa när de är bra. Men människor granskar, människor dömer. Innan dem vet och innan dem frågar. Man är väl inte mer än människa. Ingen är perfekt och alla gör vi fel. Vissa klarar inte av att höra dem. Vissa skyller på andra. Men med alla dessa vägskäl. Allt vi ska åstadkomma. Dels som människa och dels som individ. Alla vill vi olika. Och tycker inte samma. Alla blir vi dömda av våra val i livet. Ibland kanske vi inte gjorde rätt, ibland är de saker vi ångrar. Men vi kan fortfarande inte vara mer än människor. Med våra brister och fel. Jag tar av mig masken. Jag visar vem jag är. Jag döljer inte min sjukdom. Och jag kan se mitt liv ur många perspektiv. Det är inte många människor man behöver i livet för att må bra. Men när dem helt plötsligt skjuts längre och längre bort ifrån en. När allt man gör ska dömas. Jag har redan en dom. Jag kämpar för en sak. Jag ska klara upp de här. Men jag hade behövt lite hjälp på vägen. Inte för att nån måste. Utanför att hjärtat säger de. Jag har sett vem som står var. Jag har övverraskats av valen. Jag har undrat saker. Men hittills har jag inte dömt någon för något! Jag har tagit till mig dem små positiva sakerna folk har sagt. Jag har nöjt mig med lite. Jag har inte blivit egoistisk i min sjukdom. Jag har snarare sett vilka som blivit egoister. Kanske nått dem inte vet om. Kanske nått dem inte vill se. Men det har inte vart många som frågat vad jag vill. Hur jag vill ha det. Och jag dömer inte ens för de. Jag håller fortfarande humöret uppe. Jag gör de lilla jag orkar. Jag får beröm av vissa. Jag får skäll av andra. Jag kämpar i min ensamhet och jag gör saker från mitt hjärta. Man kan inte älska alla. Men man kan försöka. Man kan komma över. Om alla visa kärlek hade det inte funnits nått hat. Hat föder hat. Och saker som blir hysteriska eller obekväma är ett sätt att visa osäkerhet. Jag har sett er allihop. Jag ser era brister och fel. Jag ser hur osäkra och små ni är på jorden. Jag är där själv. Men jag andas 10 ggr innan jag blir vad jag blir. Jag försöker tänka igenom. Jag granskar mig själv innan andra. Jag ser med vitögat. Jag blir inte svart som en pupill. Jag är färgen därimellan. De som visar vem jag är.