Ikväll har jag varit på kalas. Ätit god mat. Haft på mig finkläder och njutit lite av ett vanligt liv. Än så känns ett vanligt liv konstigt. Jag njuter men vågar inte riktigt fullt ut. Rädslan för att man ska må sämre, att nått ska hända är allt för stor. Man väntar på att lidandet ska ta slut, man bygger upp små delmål och väntar ytterligare på att bit för bit ska vara övergående. Hur länge kommer man vara rädd? Rädd för verkligheten, rädd för sjukdommen. Men idag fick jag vara lite som vanligt. Med klänning och halsband. Fick njuta. Känna på verkligheten. Och jag ler lite inombords. Ler åt att jag ser ljuset. Ser framtiden. Och hoppet växer sig lite större och lite starkare. Resan är i full gång och jag blev en ofrivillig resenär. Men tåget är i rullning och vi måste fullfölja resan. Men den kommer nog tyvärr ha många skarpa svängar, långa tråkiga raksträckor, och några rejäla uppförsbackar. Hoppas ni är med mig hela vägen in i mål!

Några dagar med torka. Igår söndag blev de utskrivning och hemgång. Värdena hade gått upp och isoleringen släppt så nu ska ja njuta av grönsaker o god mat hemma! Har fortfarande antibiotika kur men vart feberfri x antal dagar:) de känns bra! Denna veckan är de uppladdning inför kommande cellgiftsbehandling. Aldrig trodde man att man skulle ladda eller planera för sån skit. Att man skulle styra sitt liv efter en sjukdom. Just nu styr nån annan mitt skepp. Ett väldigt dyrbart skepp som innehåller skatter jag aldrig trodde ja skulle äga. Skatter som inte kan mätas med några pengar i världen! Den kärleken ett barn ger. Att känna sig älskad av sina nära. Vänner som är som stjärnor. Att ja skulle ha allt detta i mitt 22åriga liv. Kanske va cancern avundsjuk.? Kanske ville den utmana mig för o se hur ja skulle hantera den här prövningen. Vill den beröva mig på allt de fina jag byggt upp?
Nej, de ska ja tala om, att jag är nog inte redo att lämna över rodret på skeppet än. Jag ska tillbaks och styra själv. För jag är kapten över mitt eget skepp!

Tillbaks på sjukhuset. Har feber och nån infektion. Så e antibiotika och kontroller. Känns skit att ligga inne när ja precis hade vant mig att va hemma. Men detta är tyvärr sjukdommens gång och vi ska ändå se de positivt. Då har cellgifterna gjort sitt jobb. Och tar bort alla dem sjuka cellerna. Är just nu bara glad att ja inte har några magsmärtor. För de är nog de värsta. Men helst av allt skulle man såklart vilja va hemma, vara med sin familj. Njuta av livet. Jag vet att år går fort. Men just nu känns de väldigt långt borta. Har aldrig längtat till jul i mars månad. Men just nu vill ja fira jul i mitt nya hus, äta julmat och ha min o jonas familj samlad. Våran lilla Loui har fyllt 2 år och ja hoppas att ja kan njuta vid den tiden. Tid är dyrbart. Och man ska använda den väl. Hoppas fler där ute tar vara på tiden för man vet aldrig när något händer som berövar dig på den.

Jag har inte valt att vara stark, de är nått jag bara måste. Men alla i min familj måste vara ännu starkare. Dem har hamnat i en situation som är 10 ggr jobbigare än att vara den sjuka. Att stå och se på och inte kunna förändra situationen. Inte kunna påverka. De är klart att de är jobbigt att va sjuk. Men att vara anhörig är minst lika jobbigt. Jag hade inte velat byta plats. Jag vill verkligen hylla min familj för hur otroliga dem varit sen jag blev sjuk. Dem har funnits där på olika sätt och hjälpt till med ALLT.

Idag blev en trött dag. Har orkat ta mig från sängen till soffan och sovit ett par timmar. Man mår nästan illa av att man e så trött. Hoppas på mer krafter. Inom sinom tid. Hade jag fått välja hade ja visserligen velat somna in och vakna när allt är över. När cellgifterna är slut och transplantationen är gjord, när alla komplikationer har lagt sig och värdena pekar uppåt. Då vill ja vakna igen. Då vill ja leva igen. Och göra allt de där ja inte kunnat göra. Då ska ja lämna den sjuka kroppen och bygga upp min nya. När allt är över.

Idag har vart en bra dag. Idag har ja orkat lite mer än vanligt o känt mig piggare. De e sånna här dagar, stunder jag får ta vara på. För att orka den dagen jag bara är sängliggande. Att inte veta hur ens dagar kommer bli eller hur jag varje dag ska må e jobbigt.. Men idag har jag tagit vara på våren. Träffat en utav mina bästa vänner. Och våra barn har fått leka. De är sån glädje att se dem små utvecklas och jag tar verkligen vara på varje steg min lilla solstråle tar. Att ja kan få nån infektion och bli inneliggande igen känns inte aktuellt. Jag vill vara med min familj och träffa Loui varje dag. Hoppas min sjukdom kan förstå de.. Jag ska komma tillbaka och då starkare än någonsin !

Jag kommer aldrig glömma den dagen du kom på besök, den dagen du lånade min kropp för ett tag. Den dagen du valde att slå dig ner och försvaga just mig. Ja kan inte säga att jag är knäsvag för dig. Men du gör mig knäsvag av allt gift. Allt gift du tvingar mig att ta. Och du vet lika väl som jag att de varken gynnar dig eller mig. Du dör ut och jag blir sjuk. För er där ute som aldrig tagit cellgifter så går de nästan inte att förklara vad som händer i kroppen. Men jag ska göra ett försök. Du får svampinfektioner i munnen som gör de svårt att svälja. Tar även bort väldigt mycket smaker. Många saker smakar ingenting alls eller så smakar de äckligt. Allt detta pågrundav svamp. Fruktansvärt. Sedan kan man säga att alla slemhinnor i kroppen slås ut. Så från munnen ner till ändan så har hela systemet bestämt sig för att bli överkänsligt och du får mycket ont i magen. Du får problem med din avföring och hela tarmsystemet brinner inifrån. Att sedan inte veta hur ont i magen du ska få och hur ont de kommer göra när du ska gå på toa är ganska påfrestande. Välbefinnandet sitter i magen. Och min mage har inte fungerat på ca 5 v. Så är lite svårt att nå nått välbefinnande. Sen tillkommer även illamående, kräkning och trötthet. Att inte veta från dag till dag hur trött du kommer vara. Om du kommer orka ta dig upp ur sängen och hur ska du få i dig frukost när den ända känslan som finns i kroppen är att du vill spy. Mina bästa vänner är utbytta mot illamående tabletter. Ett härligt sätt att starta varje dag med. Så för er som aldrig tagit cellgifter. Det är ett helvete. De är något man inte ens önskar sin värsta fiende. Men med detta giftet och med allas hopp så ska denna cancer besegras och vi ska göra de med råge! För min kropp har du bara lånat och jag är STARKARE ÄN DIG.

Min Loui. Mitt älskade lilla barn. De gör mig så ont att jag inte längre kan va din mamma till 100%. Jag kommer alltid va din mamma och jag kommer alltid älska dig över allt annat, mer än allt annat. Obeskrivlig kärlek. Men just nu har din mamma inte kraft att vara mamma på heltid. Att bli anfådd av att gå en liten promenad, att göra vanliga vardagsysslor går inte att genomföra. Att inte ha kraft att ta hand om sig själv vissa dar. De gör ont. Att bli berövad på sin roll. Den rollen man går över lik för att upprätthålla, för att alltid finnas och vara där för sitt/sina barn! Att nu få göra en paus och vara mamma på avstånd och bara finnas där men knappt orka vårda sitt barn. De gör ont.
Jag älskar dig Emil, Loui Ljungkvist<3

Min fina prins.