När de börjar bli för mycket. Nu e de redan 2 månader sedan ja fick käftsmällen igen. Återfall.. Återupprepa allt en gång till. Tryckas ner ännu mer. När ska ja få luft igen? Nå över vattenytan.. De e mörkt och kallt och så mycket krafter finns de inte kvar. Jag tar mig mellan säng och toalett. Men de e knappt. Likt förbannat när nån frågar hur man mår. Så svarar ja med en positiv stämma att de går.. De går inte alls! De går skit! De står still. Har inte kunnat äta fast föda på 3 veckor. Hur blir de då när ja väl stoppar i mig nått? Jo ras.. När man inte orkar någonting och huvudet känns som en cement klump när ja sitter upp känns de längre inte värdigt. Att inte ha nått hår hade ja kunnat leva med. Men min kropp känns så trasig och jag vet inte hur den ska bli hel igen. Jag strävar och kämpar. Trycker i mig mina piller. Mår sjukt dåligt. Har ont. Men inget går framåt. Jag lever i ovisshet om cancern ens e borta! Jag e så imponerad av våran sjukvård här i Sverige och jag e så glad att jag är svensk. Men tyvärr kan dem inte hjälpa mig med den trasighet ja har. De skär i bröstet på mig och allt fattas mig! Allt lidande, alla nätter på sjukhus. Jag orkar inte mer. Ska ja nu dö så tänker ja inte göra de i en sjukhussäng. Jag vill bara få känna frid i själen. Medans ja skriver dem här raderna sitter min familj i köket och äter pizza. Jag hör hur min son frågar efter mamma och mormor och morfar svarar att mamma ligger i sängen, hon vilar. E de såhär de ska bli? Bli liggandes i en säng. Inte orka ta hand om mitt eget barn. Jag känner att för varje dag som går förlorar jag mer o mer Tid, tid ja kunde lagt på mitt barn. Ja kanske inte har så mycket mer tid. Vi spelar med tid vi inte vet om vi har. Ingen har all tid i världen. Tid e värdefullt. Men just nu börjar min tid rinna iväg. Ja vet knappt vad som fanns innan. Innan cancern tog sig in i mitt liv. Jag har glömt bort. Alla som drabbas av cancer vet vad döden innebär. Man skulle lika gärna kunnat säga att du har drabbats av döden. För de e den ända kopplingen man har till ordet cancer. De gör tillochmed ont att säga. Man bara förs in i en dimma och vet inte hur de ska sluta. Men en sak är säkert. De blir aldrig helt stjärnklart någonsin mer för en som drabbats. Ja kanske kommer se stjärnor igen men de kommer alltid va lite suddigt.. De kommer alltid fattas något i oss. En bit av en dör vid beskedet. Man blir berövad på något. Man hade en tillit till livet. En känsla man aldrig kan förklara eller få andra att känna. Man får bara lära sig leva med den..

Jag e så trött på de här. Jag vet inte hur länge ja ska orka ha ont. Hur jag just nu ser en tjej ligga i en kal sjukhussäng. Hon väger bara 55 kg o har inget hår. En alldeles för stor tshirt som e sjukhuset och trosorna hänger inte längre uppe för rumpan har försvunnit. Hon e tanig men ändå alltid lite svullen. Hon hostar sådär jobbigt o upp kommer blodblandat slem. Hon har fått många morfin injektioner så avväjningen är ett faktum, svårt att ligga still, de ömmar i kroppen och svetten rinner. Biverkningar av olika sort mediciner visar sig. Hon kanske kämpar tappert i andras ögon. Men inne i själen är hon väldigt trasig. Hon vet snart inte hur hon ska kunna läka den igen. Hur hon ska ta igen den tid hon missat. Hon drömmer mycket mardrömmar. De börjar bli tunga saker. Och i de dunkla sjukhus rummet är de bara grått och mörkt! När ska ljuset komma? Ska ja få åka till nangiala? Jag vill kunna säga att ja ser ljuset. Bara ja vet vart ja ska. Att vara mittemellan och Inte veta varken in eller ut. Lida när man inte vet hur de ska ta slut. Kämpa kanske förgäves. De e som 50 vargar bara äter upp min kropp. Jag vet inte om cancern e borta och jag vet inte om ja skulle klara av o höra de en gång till. Man e så rädd och trött och frusen. Mitt hjärta fryser sakta till is.

De är svårt att älska nån annan när man inte älskar sig själv. Från den första dagen jag blev sjuk har jag alltid sagt att när de här är över kommer allt bli som vanligt. Och jag har längtat tills den dag jag skulle bli mig själv igen. Den spralliga, glada, energifulla Fia. Hon som orkade näst intill allt! Hon som kämpade för att gå framåt! Hon som aldrig var rädd. Hon som efter en bilolycka fick ett kraftigt slag i huvudet och spräckte skallen. Hon som sväva mellan liv och död. Hon vaknade då upp för 3,5 år sen och insåg att ingenting va omöjligt! Man lever bara 1 gång. Jag gjorde de som föll mig in. Jag förverkliga mina drömmar. Jag hade mål. Jag slutade klaga. Efter 2 omgångar cancer, en benmärgstransplantation och en jävla massa sjukhus tid. Så har jag insett att de aldrig kommer bli som vanligt. Att ja aldrig kommer komma tillbaka till den vardag jag en gång hade. Hur jag känner i mitt huvud hur saker har förändrats. Hur JAG har förändrats. Jag måste nu lära mig acceptera den jag istället har blivit. För ja lever idag. Jag har inga muskler kvar, kroppen har blivit total förändrad. Orken finns knappt. Jag kan inte bära eller lyfta och jag kan knappt gå i trappor. Jag har tappat massa kilon. Jag har inget hår. Min mun är som en öken. Slemhinnorna i hela kroppen spelar ett spratt. Min hud är knottrig, torr och hård som en elefant hud. Jag är 23 år och har längre inga fungerande äggstockar. Inom en snar framtid kan jag va i klimakteriet. Listan kan göras lång... jag kommer ju aldrig bli som vanligt för detta är vad jag har blivit. Hur ska jag någonsin kunna älska nån när jag inte älskar mig själv..

Idag fick jag äntligen svar på min benmärg. Jag har svarat på min behandling!! Äntligen lite medvind. Efter 3 tuffa veckor på sjukhus med mycket värk och lidande. Blir ja idag utskriven och får komma hem några dagar. Ladda upp för en ny behandling. Ska bli så skönt! Nu hoppas ja bara att kroppen håller hela vägen! Jag är inte över dig än. Men snart.

Det är när livet just har börjat, som allting får ett slut. Jag blickar tillbaka på dagarna ja minns. Jag har raderat de dagarna som är tyngst. Någon packa min väska lite väl tungt. Tog ingen hänsyn, bara kasta mig ut på en krokig stig. De va tungrott. De va blött, de va kallt. Att ja skulle leva på hopp. Jag hoppas än. Jag kämpar mig fram. De är mörkt och går uppför. Men ja ska inte ge upp. Min stoppskylt är inte kommen än. Ja famlar i dimman men ska ta mig ur de här. Jag bryter ihop och samlar kraft. Jag lever för stunden. Jag skrattar. Ska de sluta såhär så vill ja ha levt livet väl. Glädje o skratt. Att få sova hemma i en mjuk o go säng, en ända natt får mig lycklig. De var över 3 veckor sen ja sov i min säng. Och ja känner nu hur lite man blir glad av. Att sitta i soffan och titta på en film, blir helt plötsligt vardagslyx! Jag älskar livet. Jag vill fortsätta här. Imorgon får ja träffa min lilla grabb och livet blir plötsligt helt igen. Jag får 2 dagar, dagar av frihet. Jag berövades så mycket när du kom in i mitt liv. När du gav mig den ryggsäcken. När du bröt dig in och bara förstörde. Så många hjärtan du sätter ur balans. Så mycket tårar du förspiller. De hade räckt till ett helt vattenfall. Bara ordet cancer får mig att rysa. Jag tänker på alla er som drabbas av detta fruktansvärda monster. Vi får inte ge upp. Vi kan klara de här. Vi klarar så mycket mer än vi tror. Och tillsammans en vacker dag kan vi besegra de här. De onda monster. Jag har en bit kvar på min väg. Men ja hoppas ja är stark nog att tömma min säck på dina otäcka stenar! Jag har inte gett upp än. Over and Out!

Ja nu har de redan gått 2 veckor sen ja skrev. Ja kanske va redo i mitt huvud men min kropp var de inte. Efter att cellgifterna hade gått in så va de kväll och ja skulle sova. Helt plötsligt fick ja ingen luft! Ja fick ringa på sköterskan och fick syrgas. Min syresättning gick ner till 47. Och lungorna höll på att kollapsa. De blev akut till konstrast röntgen och sedan till mava där ja mellanlanda innan intensiv. Ja va hela tiden uppkopplad till en maskin och slangar överallt. Hade en cpap som hjälpe mig med andningen. Stor mask som späns fast runt huvudet.. på insensiven sätter dem en såkallad blodgas. De är en nål som sätts nere vid handleden rätt ner i stora pulsådern. Och den smärtan att sticka där och så djupt hoppas ja ingen behöver uppleva. Den skapde en inre blödning på mig så hela min arm blev blå och svullen. Har precis börjat kunna röra den igen.. efter några dagar hade lungorna hämtat sig och ja behövde inte längre syrgas för att andas. Ja fick alla mina cellgifter och sen har ja inprincip sovit bort dessa dagar. Med en fruktansvärd kroppsvärk har de blivit en del starka smärtstillande och morfinsprutor. Levern fick sig en törn efter allt som hände. Men de har hämtat upp sig ganska bra de med. Så där har ni lite av vad som har hänt sen sist. När man blir så sjuk så känner man ingenting, man stänger av och sover bort tid och smärta. Men när man nu börjar återhämta sig o känner sig lite piggare. Så kommer oron, rädslan och ångesten. Frågor som har cellgifterna hjälpt? Vad ska hända nästa gång? Hur mycket ska ja orka.? Ja e så rädd att ja inte ska klara de här en gång till. Ja blir så ledsen när ja tänker på min loui. Ja vill inte lämna honom. Ja e inte rädd för döden, men ja vill inte dö.. ja e inte redo för de. Ja har så mycket kvar. Ja önskar inget hellre än att de här ska vara över nu. Att ja ska få fortsätta leva. Få göra roliga saker igen. De har gått över 8 månader sen ja vakna upp i en mardröm. Verkligheten som vändes på bara några sekunder. Livet ryktes ifrån mig, ja har fått kämpa mig igenom månader av smärta, illamående och fruktansvärd trötthet. Ja har hållt humöret uppe och försökt se en framtid. Ja har tagit vara på de lilla och gläds åt allt som inte har med sjukhus att göra. Ja e så trött på de här. De finns snart inget kvar av mig. Ja har tappat 13 kg o mitt hår för andra gången.. de har inte ens gått ett år och jag har cancer för andra gången. Ja kan nog inte ta in det riktigt. Ja tror fortfarande de e ett skämt. Hur många käftsmällar ska man orka ta. Finns de ett öde för mig så skulle ja gärna vilja veta hur detta ska sluta! Ja vet inte hur länge ja orkar med detta.

Dag 1 är här. En dag med operation av cvk. Påbörjat 4 påsar cellgifter. En massa kortison. Illamående sprutor. När allt drog igång insåg ja hur redo jag var. Imorse var jag rädd. De är jag ännu men mer hanterbart. Dem tuffa grejer ja redan gått igenom har såklart tryckt ner min kropp nått ofanligt. Men har den klarat allt de ska den allt klara lite till.. De blir ett nytt krig, en ny kamp. Fighten var tydligen inte över än. Men envis som en get, stark som en oxe och lugnet själv. Ska ja nog genomlida en omgång till. Jag tackar för allt stöd och all medkänsla. Ni är fantastiska! Tack!

Idag ska vi välja. Hade ja kunnat välja något idag ett ända val så hade de vart och bli frisk. En ny resa är kommen, ett nytt helvete på jorden. Ett nytt lidande. En ny isolering. Att vara fängslad i sin egen kropp. Detta är värre än att hamna i fängelse, för då vet du att du gjort fel. Sjukhuset mitt fängelse, något jag inte valt.. instängd isolerad. Kost restriktioner.. allt detta en gång till. Att denna cancern ens får finnas. Hur många mer ska få lida. När ska man få bli människa igen? Denna gången, resa nr 2. Ska ja försöka ge er en större inblick i sjukdommen. Följa vardagen. Uppmärksamma er på mänskligheten. Låta er tänka på hur skört livet är. Hur viktiga våra val är. Vad som i slutändan verkligen betyder nått. Och hur viktigt det är att kämpa.