Här ligger jag vaken om baken.. googlat på mat sen halv 5 imorse. Jag kan inte förstå denna hunger som ja har. Den e sjuk. Jag vill ha allt som är fett och salt! Pasta rätter, vitlöksbröd, bbq ribs, stora goa pommes, beasås och hamburgare! Fläsk med löksås. Ja skulle bara kunna sleva in. Pizza hut. Och idag skulle ja vilja göra egna langos med vitlökssås och ost och räkor! Mat har alltid tilltalat mig! Men dem här begären e jobbiga.. jag fick ta en torr macka med kaviar på bara för att stilla de värsta salt suget. Tänk om man bara kunde få restaurang mat jämnt! Hatar att värma mat. Vill helst alltid ha nylagat. Och tänk min underbara mamma o pappa som stekt potatis och bacon till mig en hel vecka till frukost bara för jag äter! De e kärlek! Pigg och hungrig. De va en bra start på denna måndag. Idag ska dock kortisonet sänkas till 8×3 om dan. De e hälften av dosen. Så hoppas ja kan må lite mer normalt. På tal om grillad majs oxå! Och sötpotatis i ugn! Herregud för mat och kärlek. Mitt hjärta vinner man genom magen! Så är de bara. Kan tänka mig en fin kycklingfile med bbq glaze oxå:) ett galet inlägg om mat. Men när hjärnan svämmar över måste de få komma ut. Om några timmar kan kroppen spela ett spratt o jag kanske inte alls mår som ja gör nu.. den ovissheten om att de kan vända på 10 min. Med hjärtklappningar o annan skit är tunga. Huvudvärk som kräver mer än lite alvedon. Och planer som helt kan gå i stöpet! Man lever minut för minut och tar de som de e!

Ibland undrar jag vad alla gör. Vad dem har för planer. Hur deras vardag ser ut. Är folk nöjda? Mår dem bra. Har dem jobb dem trivs med. Känner dem sig tillfreds. Saknar dem något..
Kommer jag alltid sakna livet? Tillgängligheten. Äventyren.
Vardagsbestyren.
Jag känner mig aldrig längre tillfreds. Maten som inte smakar. Maten jag vill laga själv. Middagen jag så gärna vill bjuda på. Jobbet jag bara vill gå till. Dagarna som flyter ihop i en ända sås av smärta, trötthet och ångest. När livet är tungt. Hur gör ni? Man behöver intr va döds sjuk för att längta ut. Men att leva är så mycket svårare än jag förväntat mig. Barnet jag har. Barnet jag önskar få. Kollegor jag saknar. Vänner jag vill ge tid. Kakan jag vill baka. Vad är väl en söndag i all dess perfektion? Vem vet vad livet vill ge. Träningen jag skulle vilja genomföra. Promenaden med min hund. Naturen som ger välbefinnande. Turerna jag vill ta. Bilen jag vill köra. Söndagsfilmen jag vill se och godispåsen jag hade kunnat ge min högra hand för.
När blev jag den jag är idag. När blev jag bestulen på allt som var jag. Styrkan som fanns. Glöden som aldrig tog slut. Humöret som alltid fanns där. Trots stress och slit. Allt tilltala mig. Idag finns de inget. Vad ska jag vakna upp till varje morgon. Vem ska kunna ändra på situationen med ord och visor. Vilka beslut kan ja påverka. När ska ja sluta va trött. När vänder de och när ska ja våga. Jag vill bara va färdig nu. Gå vidare på en ny väg. Lämna detta bakom mig. Sluta titta på mig för att jag har cancer. Jag har, har haft och är cancer. Jag kan bli nån även om den finns i mitt liv. De känns bara så absurt att vandra runt i denna kropp och denna värld med cancer överallt.. Jag bara önskar du aldrig kom in i mitt liv eller någons liv. #nejtillcancer

Jag svävar jämnt mellan liv och död. När ska beskeden skeva iväg, när ska dem bromsas ner. När ska ja släppa oron över va händer här näst.. Jag lever med hopp om livet, jag gläds av dem små saker ja får va med om. Jag älskar gemenskap. Jag haltar omkring med ett par kryckor. Jag har hämtat ut en rullator 23 år gammal. Jag skäms inte för att va sjuk. Jag är bara så förbannat glad över att ja fortfarande lever. Jag vill aldrig ge upp. Även om motgångarna har vart så fruktansvärt tunga de senaste året. Beslut som har tagits, saker ja inte kunnat välja. Besked som har runnit längst kroppen likt kvicksand. Livet utanför sjukdommen och sjukhuset. Axlarna är tunga. Kroppen bär mig men de e knappt. Att 50 kg kärlek kunde va så envist. Oxe som jag e! Jag har så mycket planer, jag vill förändra en hel värld. Jag ser mer o mer vad jag brinner för. Vem jag vill vara och vad jag står för. De ända som någonsin skulle stoppa mig är den dagen läkarna säger att de inte finns mer att göra. Den hemska meningen som skär i bröstet av att tänka på. När de inte längre går att kämpa. Men så länge de finns en plan både A, B och C. Så kommer ja inte ge upp! Jag kommer kämpa så länge kroppen bär mig. Jag vill ju va kvar och jag är inte riktigt färdig än..
Jag må ha en ärrad kropp. Men går jag ur den här resan med livet i behåll så vet jag iallafall vad tacksamhet är. Jag har egna vingar som bär mig genom en orättvis värld! Jag har medmänniskor runt mig som vet vad kärlek är. Och jag hoppas ja kan ge de jag har kvar av mig själv för o visa min uppskattning!

Mitt liv är tydligen inget liv om inte cancern finns med. Nu e de tredje gången gillt. Den är tillbaks, den bytte väg, den spreds sig. Den sitter nu i centrala nervsystemet och ryggmärgen. Och har gett mig ett nervfel i mitt ben.. Jag vet snart inte om jag ska skratta eller gråta? Är de sant?! Ärligt talat så chockade nästan inte beskedet. De kändes nästan självklart. De skulle inte va över än ne.. ny behandling. Massa kortison och jag hoppas så på att detta ska gå vägen. Jag hoppas ja kan säga att jag är som ett nervvrak nu när hela nervsystemet är cancersjukt.. Lite humor i de hela. För vad ska man göra? Jag har alltid gillat humor och galenskap. Och dessa egenskaper vill ja plocka fram nu! För nu behövs dem mer än nånsin. De här är besked som är tunga. Men de är ingen som kan göra nått åt dem. Vi kan inte va mer än människor. Men.. De är okej att känna! Jag är ingen outsider. Jag är cancersjuk. Jag försöker göra de jag orkar! Och jag vill gärna va me. Jag vill inte att nån ska tänka att fia kan vi nog inte fråga för de orkar hon nog inte. Fråga! Jag Försöker i den mån ja kan. Jag är så fruktansvärt trött på att va sjuk. På att ligga still. Inte orka. Ha ont. Men jag vill vara lycklig! Jag vill kunna skratta och känna glädje! Jag är inget nervvrak. Jag är en överlevare med tunga motstånd. Jag trodde jag hade nått toppen och skulle sätta vinnarflaggan i kullen. Men någon sköt mig i axeln. Och jag får kämpa lite till. Och även om ja redan valt låtar till min Begravning så hoppas ja att de dröjer många år innan dem behövs spelas! Nu går vi mot våren som vinnare än en gång!

Funderar mycket på de där när nån frågar hur man mår och hur de går med cancern.. När e du frisk osv.
Min status i dagsläge är att jag inte har nån cancer i min kropp och de är självklart huvudsaken. Men jag är inte frisk för de.. jag äter fortfarande mycket mediciner och då även broms medicin mot cancern. Jag dras med mängder av biverkningar efter alla tuffa cellgifter. Och dessutom så har jag gjort en transplantation. Och de e ganska mycket annorlunda än o bara få cellgift och kanske stråla en tumör.
Min cancer väg har inneburit att först få cellgift för att ta bort leukemin. Jag fick då 3 kurer och 6 injektioner med cellgift i ryggmärgsvätskan. Efter de var jag cancerfri. Sedan genomgick jag transplantationen. Då fick jag cellgift och helkroppsstrålning. Men de va inte för att döda nån cancer utan för att slå ut hela mitt eget immunförsvar. Alltså inprincip döda mig själv. För hade man gjort denna behandling och inte fyllt på med donatorceller så hade inte min kropp kunnat producera de vi behöver för att överleva. Våra vita och röda blodkroppar. Så när processen döda immunförsvaret är gjort så fyller man på med ett nytt immunförsvar. Då av en donator. Dem nya cellerna befinner sig nu på okänd ort kan man säga. Men eftersom den som donerar har samma genetik som en själv så brukar dem kunna hitta rätt och göra de dem ska. Men de innebär en stor risk. För tycker cellerna de är alldeles för konstigt här så ger dem sig på hela ens kropp. Organ som lever, njurar, tarmar, ögon och munnen. De blir en såkallad gvh effekt. Som kan innebära döden om den inte hålls under kontroll. En liten gvh effekt är dock bra för då vet man att cellerna håller borta cancercellerna. Jag har tex. Gvh i munnen och till och från i ögonen. De är saker man kan leva med men det är ändå saker som kräver lite mer omsorg som ögondroppar och olika krämer för munhålan. Och nu när jag har ett helt nytt immunförsvar så är de som att bli pånyttfödd. Jag är alltså egentligen bara 6 månader i min kropp och lika känslig mot bakterier som dem små. Jag får tex. Vaccinera om mig mot alla barnsjukdommar. Mässling, påssjuka och röda hund. Stelkramp och vissa typer av lunginflammationer. Jag får lätt feber som små barn och alla sorters virus och infektioner är extra tuffa för mig att ta hand om. Detta innebär att jag lätt kan hamna på sjukhus igen pga att ja inte klarar av de själv utan kan behöva intravenös behandling. Dessutom kan gvh effekter komma en tid efter transplantationen. Så om ett 1 år kan de dyka upp saker som man kanske inte väntade sig och de behöver då inte vara cancer men biverkningar. Så när ska man kunna säga att man är frisk? I skrivande stund har jag vattkoppor och en rejäl förkylning och ändå känner jag mig "frisk" då definition av att vara sjuk är ganska mycket annorlunda än för normala människor. I mitt tillstånd idag hade nog en annan känt sig sjuk och klagosam medans jag är glad att de bara är de här. Men de är fortfarande såklart tufft. Jag måste äta medicin mot allt! Och jag äter även medicin i förebyggande syfte.
Så sammanfattningsvis är jag fri från cancer men tyvärr fortfarande sjuk. Och jag är mycket fysisk svag och orkar väldigt lite.

En sak som är väldig tuff är ensamheten. Jag har en underbar familj och fantastiska vänner! Dessutom en son som pussar mamma på kinden och säger "älskar mamma". Men ensamheten i hjärtat. Att inte ha nån att få krama när de e tufft. Nån som finns där och kan ge den där känslan när de bara pirrar i kroppen. Jag saknar någon att älska. Någon att kämpa för. Men hur ska någon någonsin vilja ha en flintskallig, mager tjej som har cancer och som inte vet hur länge hon kommer va sjuk och hur många år hon kommer ha biverkningar.. eller om hon ens kommer överleva. Va ska ja skriva i min kontakt annons? Jag kan ju inte ljuga. Dessutom vet ja aldrig när och hur länge ja kan hamna på sjukhus. Ja kanske inom en tid kan se ut som vanligt igen men kroppen inuti kommer aldrig se ut som vanligt igen.. jag önskar så att detta bara kunde va över snart. Att ja kunde lita på de ja sa. Men man vet aldrig med den här sjukdommen och hur ska ja då kunna va ärlig mot folk?
De är inte bra, men de är bättre. Men det har vart ett rent helvete! Kort sagt om den där jävla sjukdommen!

Mitt år. Mitt 2014. De rullar på snabbspol, de rullar i slowmotion. Olika delar, olika månader. Datum ploppar upp som om dem vore viktigare än livet. Ja minns, jag gråter. Året som högg bena rätt av, som gjorde mig till ingenting. Som fick mig att göra 2 val. De var antingen eller. Ska du kämpa eller ska du ge upp. Jag valde och kände mig mer säker än någonsin! Säker på mig själv. Jag insåg inte alla gånger hur tufft de skulle bli. Hur mycket jag skulle få lida. Hur mycket jag offrade. Hur ont smärta kunde göra. Och framför allt, smärtan i själen.. Jag hade hellre tagit några hårda slag, förlorat en arm eller huggt mig i låret. Men smärtan i bröstet, den sitter fast. Den skär i mig dagligen. Den hugger när jag som minst orkar. Den ger mig ovisshet på livet. Den ger mig så mycket rädsla. Jag jobbar med den, men ju mer vardagen kommer in, ju mer ja orkar ju räddare blir jag. Rädslan för att tappa allt en gång till. Rädslan för att förlora de lilla värdefulla jag har igen.
När 2014 starta så va de kallt, snö om vartannat och inte mycket ljus. Jag var trött och glåmig. Men ja visste va jag ville och jag hade en vision och en framtidsplan! Min lilla knodd hade precis börjat dagis och de gick jättebra, jag hade precis köpt ett hus och stora planer smiddes. Jag hade ett eget företag som jag precis hade satsat stort på och jobbet var roligare än nånsin! Jag hade de jag behövde i livet. Jag var nöjd. Min lilla familj, ett roligt jobb och skulle få inreda ett helt hus från grunden. Inredning är en stor passion i livet och skulle jag inte va frisör som liten, skulle jag jobba på äntligen hemma!
Men januari gick, jag blev allt tröttare och blekare. Orken fanns inte längre kvar. Att driva företag, ha en 1 årig son. Ett hem som skulle packas ner och ett hus att ta hand om. Jag höll tillslut på att tuppa av. De blev en akut tid till vårdcentralen. Samma morgon de besöket va skickade dem mig till akuten. Några timmar senare låg jag på en hematologavdelning och de kunde konstatera att jag till 99% hade akut leukemi.. från 9 på morgonen till 5 på eftermiddan var ja ganska frisk, jag hade lite blodbrist. Efter 17.00 den 28 januari 2014 hade jag en mycket aggressiv cancer. Det var en tisdag.
De skulle inte räcka med lite cellgift. De krävdes även en transplantation. Man kan bli ckockad och överraskad. Men de här tar nog priset.. jag satt där i ett isoleringsrum på uddevalla sjukhus. Och läkaren sa att ja inte skulle komma därifrån förens början av mars?! Jag skulle vara instängd på de rummet i minst 5 veckor. Jag fick inte ens gå ut i korridoren.
Skulle jag inte få träffa mitt barn? Vem skulle va hemma och ta hand om honom? Min hund? Mitt jobb? Vem skulle klippa mina kunder? Företaget skulle de gå i konkurs? Vem skulle ta hand om allt? Mycket blev mer.. Och jag kan nog inte i ord förklara hur mycket jag har fått gå igenom på 12 månader. Men en sak är säker! När du går och lägger dig om kvällarna så ska du vara så tacksam för de du har. För friska liv, för mat på bordet, för jobben ni har. Tyvärr så tycker ja de e för lätt för att må dåligt över saker idag. För klagan och negativiteten. Vi får vårt liv till låns. Vi är dem ända som kan välja hur vi vill leva. Vi kan välja lycka framför olycka och när vi dör så har de varit upp till oss om de va värt de! Vardagen kan va trög, de kan va pisstråkigt att handla och laga mat eller städa. Men man kan alltid göra de till nått roligt, man kan göra de tillsammans eller ha lite party med sig själv! Man kan bjuda på mat så kan de kännas roligare. Imorn kanske de är försent. Imorn kanske du hamnar där. Där som lilla jag försvann. I ett hav av dimma. Långt ifrån något jag var. Därför ska mitt fortsatta liv innebära vänner, utflykter, lite lyx i vardagen, ett givande jobb och mycket kärlek. Något som känns bra för själen. Allt känns så klyschigt. Men jag har sett så mycket negativt och lyssnar på så mycket negativt så ja förstår nu hur negativ världen egentligen är. De är dags att vi alla rycker upp oss och ger livet en ärlig chans.. vi har alla våra ryggsäckar men livet eller tiden har aldrig gått bakåt. De går framåt och med den vetskapen är de så vi också ska göra! Vi kan välja att stå kvar men de finns nog alltid en meningen med allt. Och vi har våra val. Är vi missnöjda så är de bara vi själva som kan göra något åt de!
Bit ihop, res dig upp och kom igen!

Hej! Nu va de ett tag sen. Har varit ur zon ganska länge känns de som. Ja har vart med om ganska mycket den senaste tiden och ja har nog vart i helvetet o vänt. Ja e inte tillbaks på jorden än, men jag hoppas att ja e på god väg. Under de senaste dagarna har de fötts positiva tankar igen o hoppet har växt sig starkare! Hur jävligt jag än har haft de så kommer nog aldrig den där känslan som jag alltid haft för svårigheter. Att ja sopar av mig på axlarna och går vidare. Att saker inte ska få en o falla. Och ärligt talat så orkar ja inte gå runt o tänka på att de kan komma tillbaka. Ska hela ja bryta ihop när ja äntligen börjar bli stark igen. Nej de har ja faktiskt inte tid me! Denna sjukdom må ha satt sina spår. Och ja bär med mig de jämt! Men att älta saker. Upprepa. Prata ut. De har aldrig vart min grej. Nu blev de som de blev. Ingen kan göra nått åt de. Och att sitta o prata med nån får mig bara att må ännu sämre. Vi fyller våran ryggsäck genom livet och den formar oss va givet. Men för varje dag som går och varje år vi passerar så planerar vi för framtiden o va som komma skall. Och de e där jag vill leva. I glädje o harmoni. Inte nån som gråter av oro. Man får bara hitta ro med de som e nu. Sen kommer ja absolut va arg o bitter vissa dagar när man bromsas av en sjukdom. Men just nu orkar ja inte tänka så för de blir tyvärr inte bättre..