Ibland behöver man det. Ibland går de inte o se sig igenom tröttheten. För många saker man vill. Men inget man borde och måste. Ibland blir de så tungt Att ja inte vet hur ja ska ta mig igenom den närmsta timmen. Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet Och vakna om ett par dar. Samtidigt så vet jag att de inte blir bättre. Men när var enda dag är ett mål att ta sig igenom. Tider Att passa. Och jag kan redan ha ångest en vecka innan jag ska göra saker. Men de va en som sa till mig när ja klaga. Det blir inte bättre för att jag vet om de.. Ibland tycker ja de är så sant. Ibland önska jag att jag aldrig hört de. Men Vad blir bättre över att ja gnäller? Mår ja bättre över att spy galla över någon? Kommer ja gå vidare bara för ja spyr ut besvären på nån annan? Får ja mindre ont om du vet om de? Nej. De blir inte bättre. De är först när man själv är redo för nått bättre. När man själv inser vad man måste göra för att må bättre. Inte vad han eller hon eller dem säger är bättre. När ja behöver vila eller när ja mår dåligt kan ingen annan styra över. När de inte hjälper med ett "ryck upp dig" eller "va inte så känslig." Man måste själv förstå när man behöver den där stunden. Den där tystnaden. Den där ensamheten. Jag har lärt mig att gilla egen tiden. Den där tystnaden när man bara ser himlen där utanför bli mörkare Och mörkare. När de ända jag hör är nått knäppande i husväggarna. När man nästan hör saker fast det är tystare än natten. Jag behöver den tiden. Jag skriver i mörkret. Jag känner i mörkret. Jag trivs i tystnaden. Jag lägger upp mina prioriteringar. Jag planerar för mina måsten. Jag klarar inte av att känna stressen. När de blir för mycket runt i kring mig. Och när alla ska fara o flyga överallt. Jag tror ingen mår bra av allt de där jäktandet. Man kanske bara kan ta allt med en nypa salt.. hela livet är en nypa salt. Men att handla lite falukorv och tropisk juice, köpa tre trisslotter. Kasta stenar i vattnet. Kolla på båtarna som guppar på sina båtplatser. Hur vinden mojnar. Hur man kryper till sängs med ett energi knippe till gosse. Hur himlen färgas rosa medans ja vattnar Mina blommor på balkongen. Jag är inte mer än människa. Med mina med och motgångar. Mina brister och fel. Min glädje och mitt jagande. Min lycka och min sorg. Min medmänsklighet och min empati. Ingen kan älska alla, men alla kan älska någon..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Samtidigt som tiden går fort så står den still. De e kaos och upp och ner på samma gång.. Som nån konstig känsla av att jag står och trampar men ändå är det maj 2016. Sen jag skrev sist har det hänt massor men de känns ändå som igår?! Jag flyter med ...

Orden flödar. Tankarna sprids. Jag e där igen. Jag e tillbaks. Ekorrehjulet i cancer livet. Ord som e svåra att ta in. Känslor som inte går att sätta ord på! Inte igen. Inte hugg mig mer. En bit av mig dog första gången. Du kanske skalar av mig likt ...

All matning. Alla världsproblem. Allt vi ser mellan fingrarna. Barn drunknar. Fotbollsspelare skriver på kontrakt. Tjänar miljoner av att sitta på en avbytarbänk. Folk kämpar för att få ihop vardagen. Stressar och går in i väggen. Vi e utbrända och ...

Fy fan va livet e hårt o komma tillbaka till.. detta eviga kämpande. Kroppen. Hormonerna. Hjärnan. Balansen behöver inte ta många steg för att hamna i obalans! tålamod, trots och ångestladdat. Jag kämpar mot livet, med cancer. En extra medpassagerar...

Hej bloggen. Hej livet. Hej kampen. Var ett tag sen jag skrev. Jag lever ännu faktiskt. Inte med nöd o näppe. Utan de går framåt. Jag har bott i min egna lägenhet i snart 2 månader. Och jag blir fysiskt starkare och starkare. Tar hand om min hund. Hä...