Jag börjar närma mig. Snart är jag där. Jag vill att tiden ska stå still men jag längtar ändå fram. För tillfället mår jag bra. Men kan bli sämre igen. Jag pendlar mellan vetskap och ångest. Ångest för att gå in och lägga mig där igen. Men vetskap om att detta är de bästa. Jag laddar och laddar men har mer att vinna. Jag vill vinna lite tid. Bocka av dem där grejerna man vill ha gjort innan man dör. Jag vill känna frihetskänsla. Inte vara bunden till nått. Inte känna nån smärta. Jag vill ta mig framåt. Jag har så mycket kvar att uppleva även om kraven har minskat. Jag nöjer mig med det lilla. Och fick jag bara välja en sak här i världen att få uppleva så hade de vart att få se min Loui växa upp. Att få följa han i livet och hjälpa han när han behöver sin mamma. Höra han lära sig prata. Kanske nån gång lära sig knyta skorna. Se han springa snabbare och snabbare. Vi skrattar redan mycket ihop och jag vill skratta många år till åt dina tokigheter. Att få ett barn är de bästa som kan hända en och de finns helt plötsligt nån som är ännu viktigare än en själv. Jag vill bara att du ska få det bästa i livet och du är redan lika stark och tålig som din mamma lilla Loui. Vi är envisa.

Jag sörjer. Vetskapen att jag kanske inte kan få fler barn. Är så glad att jag har min lilla plutt och ännu mer tacksam blir man att man iallafall har ett barn! Men vill så gärna ha ett syskon till honom. En lekkamrat. En livskompis. Syskon har för mig varit så viktigt och är så glad för min lillebror. En kompis man har haft med sig på resor, utflykter, lekt kurragömma med. Badat naken i badkaret med :) Man delar verkligen sitt liv med syskon och såklart har man bråkat och haft hatkärlek. Men de är de som är livserfarenhet. Man har någon att dela saker med. Man lär sig att ta hand om varandra. Det är utvecklande att ha syskon. Och man lär av dem hela livet vare sig man är störst eller minst.
Min kropp har nu genomgått så starka behandlingar så de kan ha rubbat sig och minskat min fertilitet. De känns orättvist. Visst att jag har styrkan att slåss mot cancern. Men när medicinen ska beröva mig saker som jag önskat. De sörjer jag. Men de har även gett mig nya tankar. Tankar om att ta hand om barn som har de svårt. Att få kunna bli en trygghet för barn som far illa i vårat egna sverige. De borde verkligen inte få vara så. Inte ens i hela världen. Men ja ska börja här i mitt eget land. Kanske få vara foster familj. Kanske få ta hand om barn som förlorat sina föräldrar. Jag hoppas jag får den orken och styrkan när jag är friskförklarad. Jag ser framåt även om framtiden är svår.

Med fint väder och mycket kärlek. Påsken e allt en härlig tid. Jag har njutit och tvingat min kropp att orka med. Träffat härliga människor och ätit god mat. Kroppen e trött. De erkänner jag. Jag är sjuk men vill blunda för de i den mån de går. Jag vill orka vara med. Inte känna mig utanför. Jag älskar att leva. När man gör saker man blir glad av och får vara med då blir jag rädd. Rädd för o inte veta om jag kan göra de här igen. Jag vill orka göra hur mycket som helst hela tiden. För ja vet inte när de har ett slut. Och jag vill kunna le och tänka tillbaka. Jag har inte missat nått.
När kroppen helst vill ligga ned. Och huvudet är på Himalayas topp.

Frågor som "hur går de?" "Hur mår du?" "Hur e de?" När man har cancer är nog den dummaste frågan du kan ställa. Vad ska man svara. Hade jag vart frisk hade jag väl svarat jag mår bra. Som vanligt. Som alla andra oxå svarar. För folk har inga problem iallafall inte sånna som syns. Allt är så bra. Om ja skulle svara på frågan ärligt.. Ja de e väl inte så bra jag har cancer och vet inte vad som händer. Varken idag. Imorgon eller om ett halvår. Alla kan ju dö vilken dag som helst. De är därför döden e så oviss. Den bara kommer. Den chockar lika mycket hur oförberett eller förberett den kommer. Vi kan aldrig lära oss. Du kan dö på så många sätt och du kan aldrig veta. Jag har cancer nu men kan bli påkörd imorn. Jag behöver som sagt inte ens dö av cancer. Oddsen ökar ju såklart. Att ja kan dö av cancer. Men klarar kroppen upp detta och vinner. Kommer ja va rädd för döden efter. Kommer jag undra om den kommer tillbaka. Eller kommer vi om 5 år inte ens komma ihåg den här resan. Jag har rest med människor i cancer resan. Och jag har glömt bort dem resorna. Tyvärr har alla utom 1 gått bort för mig. Men min faster som överlevt cancern hennes resa kommer ja inte heller ihåg. Kanske jag va för liten. Kanske ja träffa henne för sällan. Men ja kommer iallafall inte ihåg. Då kanske min resa oxå bleknar med tiden. Dock säkert inte för mig. Men för alla andra. Va kommer ja känna om jag vinner. Kommer ja ändra på mitt liv. Kommer jag ha acceptans för väldigt mycket saker. Jag lever i en ständig oro för jag vet inte något om framtiden. Man får leva dag för dag. Och jag kommer inte veta när eller om jag blir frisk. Hur ska ja nu leva dem dagarna. Innan döden eller återuppståndelsen. Cancer kan nog jämnföras som att sitta i fängelse och vara okyldigt dömd. Du har fått ett dom. Och du vet inte om de blir frigivning eller dödstraff.

Dem senaste 5 dagarna. De har bjudits på smögen tur. Färsk räkbaugette från fiskboden. Restaurangbesök med god mat. Ikea besök. Shoppingtur med lite nya kläder. Go fika och go mat. Känns som man vill göra allt den lilla stund man kan. Snart går värdena ner i botten och jag blir isolerad och infektionskänslig. Får bara äta viss kost. Måste unvika folk. De känns som man är fängslad i sin egen kropp. De e tungt. Man bara hoppas på en så bra period som möjligt.

Från början var jag rädd. Rädd för allt som skulle komma framför mig. Rädslan har på nått sätt lättat. Ja känner mig utelämnad men inte ensam. Ja vet inte längre vad jag ska va rädd för. Känns som jag redan lärt mig att de kan va hur illa som helst. De kan göra så ont så man gråter men ja har ju kommit tillbaka förut och vet att de vänder. Cellgifter är cellgifter. Onda saker som gör gott. Men ja har redan glömt. Kommer ja nånsin komma ihåg.

När även sjukdommen blev en vardag. När allt känns som vanligt fast de inte är de. Frustration som infinner sig när de finns så mycket man vill göra men kroppen bär mig inte. Jag orkar inte bära mitt barn. Jag orkar inte städa, röja eller plocka iordning. Jag skulle helst vilja rensa min garderob. Men på nått sätt så känns allt oväsentligt. Har lust och packa ner hela lägenheten i sopsäckar. Vem tackar mig för all skit jag har om ja dör. Jag är trött på saker men ändå vill man ha mer. Nytt. Byta ut. Att va hemma i vardagen när de inte är nån vardag för en är konstigt. Trodde aldrig man skulle känna så här starkt för en frisk kropp. Jag vill aldrig ha en sjuk kropp igen. Jag vill bara göra vanliga saker. Jag begär inte mycket. Kanske en god öl o se Paris.

Känslorna svämma över lite igår.. Hade dag permission från sjukhuset och va hemma hos min mor&far. Min lilla Loui va självklart me:) men han fick feber på kvällen och låg på min arm o sov och de gjorde mig så ont att behöva lämna honom för att åka in till sjukhuset.. De kan inte finnas nån rättvisa när ens lilla barn på 16 månader ska berövas sin mamma. De e jag ska som finnas där för han när han e sjuk. Ta hand om och krama. Han ska få känna trygghet att ha sin mamma nära. Den lilla skiten man bar på i 9 månader för att sedan ge han all kärlek på jorden! De finns inte ord som beskriver den kärleken och de vet ja att dem som har barn själva som läser kan intyga. Den är obeskrivlig och oövervinnerlig! Jag hoppas så att denna resa ska ha en slutstation som gör livet till de bättre. Finna ny livsglädje och få tillbaka ork och kraft att ta hand om min familj . Ja trodde aldrig sånna här resor kunde va möjliga och ja vet att jag aldrig kommer få nått svar på varför. Jag längtar ut. Längtar hem. Längtar bort! De som fanns utanför och framför mina fötter ska nån gång få fortsätta blomma. För mig eller för nån annan. Jag måste hitta orken att komma tillbaks. Jag ska hitta ut igen.