Ibland behöver man det. Ibland går de inte o se sig igenom tröttheten. För många saker man vill. Men inget man borde och måste. Ibland blir de så tungt Att ja inte vet hur ja ska ta mig igenom den närmsta timmen. Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet Och vakna om ett par dar. Samtidigt så vet jag att de inte blir bättre. Men när var enda dag är ett mål att ta sig igenom. Tider Att passa. Och jag kan redan ha ångest en vecka innan jag ska göra saker. Men de va en som sa till mig när ja klaga. Det blir inte bättre för att jag vet om de.. Ibland tycker ja de är så sant. Ibland önska jag att jag aldrig hört de. Men Vad blir bättre över att ja gnäller? Mår ja bättre över att spy galla över någon? Kommer ja gå vidare bara för ja spyr ut besvären på nån annan? Får ja mindre ont om du vet om de? Nej. De blir inte bättre. De är först när man själv är redo för nått bättre. När man själv inser vad man måste göra för att må bättre. Inte vad han eller hon eller dem säger är bättre. När ja behöver vila eller när ja mår dåligt kan ingen annan styra över. När de inte hjälper med ett "ryck upp dig" eller "va inte så känslig." Man måste själv förstå när man behöver den där stunden. Den där tystnaden. Den där ensamheten. Jag har lärt mig att gilla egen tiden. Den där tystnaden när man bara ser himlen där utanför bli mörkare Och mörkare. När de ända jag hör är nått knäppande i husväggarna. När man nästan hör saker fast det är tystare än natten. Jag behöver den tiden. Jag skriver i mörkret. Jag känner i mörkret. Jag trivs i tystnaden. Jag lägger upp mina prioriteringar. Jag planerar för mina måsten. Jag klarar inte av att känna stressen. När de blir för mycket runt i kring mig. Och när alla ska fara o flyga överallt. Jag tror ingen mår bra av allt de där jäktandet. Man kanske bara kan ta allt med en nypa salt.. hela livet är en nypa salt. Men att handla lite falukorv och tropisk juice, köpa tre trisslotter. Kasta stenar i vattnet. Kolla på båtarna som guppar på sina båtplatser. Hur vinden mojnar. Hur man kryper till sängs med ett energi knippe till gosse. Hur himlen färgas rosa medans ja vattnar Mina blommor på balkongen. Jag är inte mer än människa. Med mina med och motgångar. Mina brister och fel. Min glädje och mitt jagande. Min lycka och min sorg. Min medmänsklighet och min empati. Ingen kan älska alla, men alla kan älska någon..

Hej bloggen. Hej livet. Hej kampen. Var ett tag sen jag skrev. Jag lever ännu faktiskt. Inte med nöd o näppe. Utan de går framåt. Jag har bott i min egna lägenhet i snart 2 månader. Och jag blir fysiskt starkare och starkare. Tar hand om min hund. Hämtar mitt barn på dagis och strävar på. Ibland funderar jag. Ibland skiter jag i allt. Ibland bara jag gör. Men vad strävar jag efter. Vad är målet. Jag känner mig lite vilsen samtidigt som jag är lättad. Jag har nästan för mycket som jag vill. Samtidigt som de inte räcker till. Jag är för social för att bara ligga hemma, men för trött för att orka med allt vardagligt. Jag börjar bli väldigt vimsig o disträ. Lite rädd för mig själv. Och gör sånt jag aldrig gjort förut.. kanske går de för fort? Kanske måste man varva ner. Jag kanske redan har gått in i den berömda väggen. Eller e jag påväg.. trots mitt tillfrisknande och mitt kämpande tillbaka. Så är de inte bara sjukdom som är ångest laddat. Jag har precis som alla andra, ekonomi som ska fungera. Saker jag vill göra för och med mitt barn. Kommer vardagen gå runt? Ensamstående mamma. Vad ska man jobba med? Hur förklarar man för en eventuell chef om att man har en cancer i ryggsäcken. En ork som inte är 100%. Och ett liv som är ganska ostadigt. Dessutom mitt bolag som ja måste driva vidare eller lägga ner. Alla dessa frågor, utan några svar.. axlarna blir tyngre och oron växer sig större. Första fokus var och är att överleva. Få finnas för min Loui. Men tänk om jag ändå inte räcker till? Jag vet att sommarn är pågång, den e alldeles runt hörnet. Ska ja kunna va med på allt och kommer jag orka. Jag inser mer och mer vilket fruktansvärt aktivt liv ja hade. Och jag förstår att där hamnar ja inte i första taget. Även om kroppen skulle orka, så kollapsar min hjärna.. Den klarar liksom Inte upp Allt runt i kring längre. Jag vet och tror att det finns en lösning på allt. Att oroa sig bara är onödigt. Men dessa hjärnspöken kryper på och gör mig alldeles matt.. och dödsångesten är långt ifrån över. Jag planerar fortfarande min egen begravning i huvudet. Jag förutspår att min familj Inte hade orkat det just då. Och ordningsam som jag e så kan de va lika bra och ha de färdigt så dem Inte behöver tänka så mycket på de. Ibland känner jag mig bortglömd. Att de kanske inte hade spelat nån roll. Eller för vem spelar jag roll? Jag vet ju att livet går runt utan mig för alla runt i kring. Jag har aldrig haft nån självömkan Eller gjort en stor grej över att jag e sjuk. Jag är inte cancer. Jag är Fia med cancer. Men ibland glöms de fort bort. Men varför ska man klaga på livet. De är ju de ända vi har fått.