Samtidigt som tiden går fort så står den still. De e kaos och upp och ner på samma gång.. Som nån konstig känsla av att jag står och trampar men ändå är det maj 2016. Sen jag skrev sist har det hänt massor men de känns ändå som igår?! Jag flyter med tiden och livet men har inte så stor kontroll. Jag vet ingenting längre. Jag vet bara att jag måste varje dag ta vara på de jag har. Att jag andas, att jag kan resa mig ur sängen, att jag kan få vara kvar med min familj och mina vänner! Jag uppskattar på nått sätt allt ännu mer för varje dag jag får vara med. Jag e väldigt svag just nu. Behandlingen med kortison och cellgift äter upp min kropp, men den bromsar cancern och de ger mig hopp varje dag. Kan ja bara få lite tid till. Jag köper mig tid. De funkar för stunden och jag kan få fylla 25! Jag hoppas och håller alla mina tummar att ja kan få åka till Grekland med min älskade mormor och bara njuta en vecka. Få se en mysig grekisk ö med massa god mat och ligga i solstolen och läsa. Jag hoppas att denna sommarn kan bli bra så vi kan göra roliga saker och få njuta av fint väder. Min lilla Loui är 3,5 år och har massa roligt att se fram emot i sommar. Saker jag vill visa honom. Äventyr som vi ska göra. Jag vill göra så mycket och jag är verkligen inte färdig. De blir min tredje födelsedag med cancer. Ibland vet ja inte om ja kommer ihåg hur de var innan. Jag kommer alltid ha den där cancern. På nått konstigt sätt så känns de som jag vet när kroppen vill spela mig ett spratt och när den väl gör de så får jag ändå nån kontroll på den och svarar på alla behandlingar. Som den oxe jag e så växer de fram nån krigarkvinna i mig som säger att jag ska fixa de här. Som att hjärnan bara bestämmer att klara upp de här. Kroppen får ta väldigt mycket stryk men ändå klarar den upp de varje gång. Och jag kan inte sluta förundras över va de e som händer varje dag. Men så länge de finns hopp finns de liv. Jag tror kanske inte på nån gud men jag tror på nått där uppe. En egen buddha som vilar på mina axlar. Ett par änglar som skyddar mig i mörkret. Jag kan känna deras närvaro. Jag får nån styrka i att tro. Och med denna vetskap att jag vet inte när min sista dag är kommen. Så måste jag njuta varje minut. Göra de som faller mig in. Sprida kärlek runt mig och umgås med dem som ger mig styrka. Vi får bara livet till låns. Och de e bara vi själva som bestämmer innehållet. Så låt ditt liv bli den bästa boken du läst och ta vara på varje sida. Jag e glad för alla sidor jag får och jag vill bara läsa de positiva.?

 

Jessica

16 maj 2016 11:29

Men hej! Vad glad jag blir att det kom ett nytt inlägg! Som jag har väntat! Hoppas det blir fler :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Orden flödar. Tankarna sprids. Jag e där igen. Jag e tillbaks. Ekorrehjulet i cancer livet. Ord som e svåra att ta in. Känslor som inte går att sätta ord på! Inte igen. Inte hugg mig mer. En bit av mig dog första gången. Du kanske skalar av mig likt ...

All matning. Alla världsproblem. Allt vi ser mellan fingrarna. Barn drunknar. Fotbollsspelare skriver på kontrakt. Tjänar miljoner av att sitta på en avbytarbänk. Folk kämpar för att få ihop vardagen. Stressar och går in i väggen. Vi e utbrända och ...

Fy fan va livet e hårt o komma tillbaka till.. detta eviga kämpande. Kroppen. Hormonerna. Hjärnan. Balansen behöver inte ta många steg för att hamna i obalans! tålamod, trots och ångestladdat. Jag kämpar mot livet, med cancer. En extra medpassagerar...

Ibland behöver man det. Ibland går de inte o se sig igenom tröttheten. För många saker man vill. Men inget man borde och måste. Ibland blir de så tungt Att ja inte vet hur ja ska ta mig igenom den närmsta timmen. Ibland vill jag bara dra täcket över ...

Hej bloggen. Hej livet. Hej kampen. Var ett tag sen jag skrev. Jag lever ännu faktiskt. Inte med nöd o näppe. Utan de går framåt. Jag har bott i min egna lägenhet i snart 2 månader. Och jag blir fysiskt starkare och starkare. Tar hand om min hund. Hä...