Fy fan va livet e hårt o komma tillbaka till.. detta eviga kämpande. Kroppen. Hormonerna. Hjärnan. Balansen behöver inte ta många steg för att hamna i obalans! tålamod, trots och ångestladdat. Jag kämpar mot livet, med cancer. En extra medpassagerare. Jag är så rädd för att den bara ska rycka tillbaka. Jag e så fruktansvärt ledsen för allt den har förstört. De kanske går åt rätt håll. Men de e så många gånger jag har gråten i halsen och känner att ja inte orkar mer. Jag e inte stark. Jag är stark för att ja måste. De känns som ja e nått offer som alla ska gå runt och tycka synd om. Jag valde inte de här. O hade jag fått välja hade det sett väldigt annorlunda ut. De va inte ensamstående mamma i en liten tvåa på jonsäng som går på sjukpenning i obegränsad tid. Som får lämna sitt lilla barn o stå ensam kvar. Ha ångest över att han har för mycket energi. Och ångrar alla gånger jag behöver skälla. Egentligen är jag skit svag. Ja orkar inte med allt som just nu e så ångestladdat och saker jag borde och måste. Ja önskar nästan att ja va skalman och kunde krypa in i skalet när de blir förmycket. De kanske e att fly problemen men när problemen e så många att man inte orkar ta på dem längre. När allt kryper mig upp över öronen. När livet känns helt meningslöst och att ödet sa att ja egentligen redan skulle vart död. Vem vänder man säg till? Finns de nån där ute med samma problematiskt. ? Nån som genomgår sin tredje cellgiftsbehandling, nån som har ett överaktivt barn på snart 3 år? Nån som lever ensam mitt upp i allt? Kanske oxå har ett företag som ligger på glid. När man kämpar tillbaka till ett liv med fler motgångar än medgångar.. jag behöver hjälp att ta mig upp till ytan eller in till land. Antingen sjunker jag eller blir en strandad val.