Ibland undrar jag vad alla gör. Vad dem har för planer. Hur deras vardag ser ut. Är folk nöjda? Mår dem bra. Har dem jobb dem trivs med. Känner dem sig tillfreds. Saknar dem något..
Kommer jag alltid sakna livet? Tillgängligheten. Äventyren.
Vardagsbestyren.
Jag känner mig aldrig längre tillfreds. Maten som inte smakar. Maten jag vill laga själv. Middagen jag så gärna vill bjuda på. Jobbet jag bara vill gå till. Dagarna som flyter ihop i en ända sås av smärta, trötthet och ångest. När livet är tungt. Hur gör ni? Man behöver intr va döds sjuk för att längta ut. Men att leva är så mycket svårare än jag förväntat mig. Barnet jag har. Barnet jag önskar få. Kollegor jag saknar. Vänner jag vill ge tid. Kakan jag vill baka. Vad är väl en söndag i all dess perfektion? Vem vet vad livet vill ge. Träningen jag skulle vilja genomföra. Promenaden med min hund. Naturen som ger välbefinnande. Turerna jag vill ta. Bilen jag vill köra. Söndagsfilmen jag vill se och godispåsen jag hade kunnat ge min högra hand för.
När blev jag den jag är idag. När blev jag bestulen på allt som var jag. Styrkan som fanns. Glöden som aldrig tog slut. Humöret som alltid fanns där. Trots stress och slit. Allt tilltala mig. Idag finns de inget. Vad ska jag vakna upp till varje morgon. Vem ska kunna ändra på situationen med ord och visor. Vilka beslut kan ja påverka. När ska ja sluta va trött. När vänder de och när ska ja våga. Jag vill bara va färdig nu. Gå vidare på en ny väg. Lämna detta bakom mig. Sluta titta på mig för att jag har cancer. Jag har, har haft och är cancer. Jag kan bli nån även om den finns i mitt liv. De känns bara så absurt att vandra runt i denna kropp och denna värld med cancer överallt.. Jag bara önskar du aldrig kom in i mitt liv eller någons liv. #nejtillcancer