Här ligger jag vaken om baken.. googlat på mat sen halv 5 imorse. Jag kan inte förstå denna hunger som ja har. Den e sjuk. Jag vill ha allt som är fett och salt! Pasta rätter, vitlöksbröd, bbq ribs, stora goa pommes, beasås och hamburgare! Fläsk med löksås. Ja skulle bara kunna sleva in. Pizza hut. Och idag skulle ja vilja göra egna langos med vitlökssås och ost och räkor! Mat har alltid tilltalat mig! Men dem här begären e jobbiga.. jag fick ta en torr macka med kaviar på bara för att stilla de värsta salt suget. Tänk om man bara kunde få restaurang mat jämnt! Hatar att värma mat. Vill helst alltid ha nylagat. Och tänk min underbara mamma o pappa som stekt potatis och bacon till mig en hel vecka till frukost bara för jag äter! De e kärlek! Pigg och hungrig. De va en bra start på denna måndag. Idag ska dock kortisonet sänkas till 8×3 om dan. De e hälften av dosen. Så hoppas ja kan må lite mer normalt. På tal om grillad majs oxå! Och sötpotatis i ugn! Herregud för mat och kärlek. Mitt hjärta vinner man genom magen! Så är de bara. Kan tänka mig en fin kycklingfile med bbq glaze oxå:) ett galet inlägg om mat. Men när hjärnan svämmar över måste de få komma ut. Om några timmar kan kroppen spela ett spratt o jag kanske inte alls mår som ja gör nu.. den ovissheten om att de kan vända på 10 min. Med hjärtklappningar o annan skit är tunga. Huvudvärk som kräver mer än lite alvedon. Och planer som helt kan gå i stöpet! Man lever minut för minut och tar de som de e!

Ibland undrar jag vad alla gör. Vad dem har för planer. Hur deras vardag ser ut. Är folk nöjda? Mår dem bra. Har dem jobb dem trivs med. Känner dem sig tillfreds. Saknar dem något..
Kommer jag alltid sakna livet? Tillgängligheten. Äventyren.
Vardagsbestyren.
Jag känner mig aldrig längre tillfreds. Maten som inte smakar. Maten jag vill laga själv. Middagen jag så gärna vill bjuda på. Jobbet jag bara vill gå till. Dagarna som flyter ihop i en ända sås av smärta, trötthet och ångest. När livet är tungt. Hur gör ni? Man behöver intr va döds sjuk för att längta ut. Men att leva är så mycket svårare än jag förväntat mig. Barnet jag har. Barnet jag önskar få. Kollegor jag saknar. Vänner jag vill ge tid. Kakan jag vill baka. Vad är väl en söndag i all dess perfektion? Vem vet vad livet vill ge. Träningen jag skulle vilja genomföra. Promenaden med min hund. Naturen som ger välbefinnande. Turerna jag vill ta. Bilen jag vill köra. Söndagsfilmen jag vill se och godispåsen jag hade kunnat ge min högra hand för.
När blev jag den jag är idag. När blev jag bestulen på allt som var jag. Styrkan som fanns. Glöden som aldrig tog slut. Humöret som alltid fanns där. Trots stress och slit. Allt tilltala mig. Idag finns de inget. Vad ska jag vakna upp till varje morgon. Vem ska kunna ändra på situationen med ord och visor. Vilka beslut kan ja påverka. När ska ja sluta va trött. När vänder de och när ska ja våga. Jag vill bara va färdig nu. Gå vidare på en ny väg. Lämna detta bakom mig. Sluta titta på mig för att jag har cancer. Jag har, har haft och är cancer. Jag kan bli nån även om den finns i mitt liv. De känns bara så absurt att vandra runt i denna kropp och denna värld med cancer överallt.. Jag bara önskar du aldrig kom in i mitt liv eller någons liv. #nejtillcancer

Jag svävar jämnt mellan liv och död. När ska beskeden skeva iväg, när ska dem bromsas ner. När ska ja släppa oron över va händer här näst.. Jag lever med hopp om livet, jag gläds av dem små saker ja får va med om. Jag älskar gemenskap. Jag haltar omkring med ett par kryckor. Jag har hämtat ut en rullator 23 år gammal. Jag skäms inte för att va sjuk. Jag är bara så förbannat glad över att ja fortfarande lever. Jag vill aldrig ge upp. Även om motgångarna har vart så fruktansvärt tunga de senaste året. Beslut som har tagits, saker ja inte kunnat välja. Besked som har runnit längst kroppen likt kvicksand. Livet utanför sjukdommen och sjukhuset. Axlarna är tunga. Kroppen bär mig men de e knappt. Att 50 kg kärlek kunde va så envist. Oxe som jag e! Jag har så mycket planer, jag vill förändra en hel värld. Jag ser mer o mer vad jag brinner för. Vem jag vill vara och vad jag står för. De ända som någonsin skulle stoppa mig är den dagen läkarna säger att de inte finns mer att göra. Den hemska meningen som skär i bröstet av att tänka på. När de inte längre går att kämpa. Men så länge de finns en plan både A, B och C. Så kommer ja inte ge upp! Jag kommer kämpa så länge kroppen bär mig. Jag vill ju va kvar och jag är inte riktigt färdig än..
Jag må ha en ärrad kropp. Men går jag ur den här resan med livet i behåll så vet jag iallafall vad tacksamhet är. Jag har egna vingar som bär mig genom en orättvis värld! Jag har medmänniskor runt mig som vet vad kärlek är. Och jag hoppas ja kan ge de jag har kvar av mig själv för o visa min uppskattning!

Mitt liv är tydligen inget liv om inte cancern finns med. Nu e de tredje gången gillt. Den är tillbaks, den bytte väg, den spreds sig. Den sitter nu i centrala nervsystemet och ryggmärgen. Och har gett mig ett nervfel i mitt ben.. Jag vet snart inte om jag ska skratta eller gråta? Är de sant?! Ärligt talat så chockade nästan inte beskedet. De kändes nästan självklart. De skulle inte va över än ne.. ny behandling. Massa kortison och jag hoppas så på att detta ska gå vägen. Jag hoppas ja kan säga att jag är som ett nervvrak nu när hela nervsystemet är cancersjukt.. Lite humor i de hela. För vad ska man göra? Jag har alltid gillat humor och galenskap. Och dessa egenskaper vill ja plocka fram nu! För nu behövs dem mer än nånsin. De här är besked som är tunga. Men de är ingen som kan göra nått åt dem. Vi kan inte va mer än människor. Men.. De är okej att känna! Jag är ingen outsider. Jag är cancersjuk. Jag försöker göra de jag orkar! Och jag vill gärna va me. Jag vill inte att nån ska tänka att fia kan vi nog inte fråga för de orkar hon nog inte. Fråga! Jag Försöker i den mån ja kan. Jag är så fruktansvärt trött på att va sjuk. På att ligga still. Inte orka. Ha ont. Men jag vill vara lycklig! Jag vill kunna skratta och känna glädje! Jag är inget nervvrak. Jag är en överlevare med tunga motstånd. Jag trodde jag hade nått toppen och skulle sätta vinnarflaggan i kullen. Men någon sköt mig i axeln. Och jag får kämpa lite till. Och även om ja redan valt låtar till min Begravning så hoppas ja att de dröjer många år innan dem behövs spelas! Nu går vi mot våren som vinnare än en gång!