Jag svävar jämnt mellan liv och död. När ska beskeden skeva iväg, när ska dem bromsas ner. När ska ja släppa oron över va händer här näst.. Jag lever med hopp om livet, jag gläds av dem små saker ja får va med om. Jag älskar gemenskap. Jag haltar omkring med ett par kryckor. Jag har hämtat ut en rullator 23 år gammal. Jag skäms inte för att va sjuk. Jag är bara så förbannat glad över att ja fortfarande lever. Jag vill aldrig ge upp. Även om motgångarna har vart så fruktansvärt tunga de senaste året. Beslut som har tagits, saker ja inte kunnat välja. Besked som har runnit längst kroppen likt kvicksand. Livet utanför sjukdommen och sjukhuset. Axlarna är tunga. Kroppen bär mig men de e knappt. Att 50 kg kärlek kunde va så envist. Oxe som jag e! Jag har så mycket planer, jag vill förändra en hel värld. Jag ser mer o mer vad jag brinner för. Vem jag vill vara och vad jag står för. De ända som någonsin skulle stoppa mig är den dagen läkarna säger att de inte finns mer att göra. Den hemska meningen som skär i bröstet av att tänka på. När de inte längre går att kämpa. Men så länge de finns en plan både A, B och C. Så kommer ja inte ge upp! Jag kommer kämpa så länge kroppen bär mig. Jag vill ju va kvar och jag är inte riktigt färdig än..
Jag må ha en ärrad kropp. Men går jag ur den här resan med livet i behåll så vet jag iallafall vad tacksamhet är. Jag har egna vingar som bär mig genom en orättvis värld! Jag har medmänniskor runt mig som vet vad kärlek är. Och jag hoppas ja kan ge de jag har kvar av mig själv för o visa min uppskattning!