Mitt liv är tydligen inget liv om inte cancern finns med. Nu e de tredje gången gillt. Den är tillbaks, den bytte väg, den spreds sig. Den sitter nu i centrala nervsystemet och ryggmärgen. Och har gett mig ett nervfel i mitt ben.. Jag vet snart inte om jag ska skratta eller gråta? Är de sant?! Ärligt talat så chockade nästan inte beskedet. De kändes nästan självklart. De skulle inte va över än ne.. ny behandling. Massa kortison och jag hoppas så på att detta ska gå vägen. Jag hoppas ja kan säga att jag är som ett nervvrak nu när hela nervsystemet är cancersjukt.. Lite humor i de hela. För vad ska man göra? Jag har alltid gillat humor och galenskap. Och dessa egenskaper vill ja plocka fram nu! För nu behövs dem mer än nånsin. De här är besked som är tunga. Men de är ingen som kan göra nått åt dem. Vi kan inte va mer än människor. Men.. De är okej att känna! Jag är ingen outsider. Jag är cancersjuk. Jag försöker göra de jag orkar! Och jag vill gärna va me. Jag vill inte att nån ska tänka att fia kan vi nog inte fråga för de orkar hon nog inte. Fråga! Jag Försöker i den mån ja kan. Jag är så fruktansvärt trött på att va sjuk. På att ligga still. Inte orka. Ha ont. Men jag vill vara lycklig! Jag vill kunna skratta och känna glädje! Jag är inget nervvrak. Jag är en överlevare med tunga motstånd. Jag trodde jag hade nått toppen och skulle sätta vinnarflaggan i kullen. Men någon sköt mig i axeln. Och jag får kämpa lite till. Och även om ja redan valt låtar till min Begravning så hoppas ja att de dröjer många år innan dem behövs spelas! Nu går vi mot våren som vinnare än en gång!