Hej bloggen. Hej livet. Hej kampen. Var ett tag sen jag skrev. Jag lever ännu faktiskt. Inte med nöd o näppe. Utan de går framåt. Jag har bott i min egna lägenhet i snart 2 månader. Och jag blir fysiskt starkare och starkare. Tar hand om min hund. Hämtar mitt barn på dagis och strävar på. Ibland funderar jag. Ibland skiter jag i allt. Ibland bara jag gör. Men vad strävar jag efter. Vad är målet. Jag känner mig lite vilsen samtidigt som jag är lättad. Jag har nästan för mycket som jag vill. Samtidigt som de inte räcker till. Jag är för social för att bara ligga hemma, men för trött för att orka med allt vardagligt. Jag börjar bli väldigt vimsig o disträ. Lite rädd för mig själv. Och gör sånt jag aldrig gjort förut.. kanske går de för fort? Kanske måste man varva ner. Jag kanske redan har gått in i den berömda väggen. Eller e jag påväg.. trots mitt tillfrisknande och mitt kämpande tillbaka. Så är de inte bara sjukdom som är ångest laddat. Jag har precis som alla andra, ekonomi som ska fungera. Saker jag vill göra för och med mitt barn. Kommer vardagen gå runt? Ensamstående mamma. Vad ska man jobba med? Hur förklarar man för en eventuell chef om att man har en cancer i ryggsäcken. En ork som inte är 100%. Och ett liv som är ganska ostadigt. Dessutom mitt bolag som ja måste driva vidare eller lägga ner. Alla dessa frågor, utan några svar.. axlarna blir tyngre och oron växer sig större. Första fokus var och är att överleva. Få finnas för min Loui. Men tänk om jag ändå inte räcker till? Jag vet att sommarn är pågång, den e alldeles runt hörnet. Ska ja kunna va med på allt och kommer jag orka. Jag inser mer och mer vilket fruktansvärt aktivt liv ja hade. Och jag förstår att där hamnar ja inte i första taget. Även om kroppen skulle orka, så kollapsar min hjärna.. Den klarar liksom Inte upp Allt runt i kring längre. Jag vet och tror att det finns en lösning på allt. Att oroa sig bara är onödigt. Men dessa hjärnspöken kryper på och gör mig alldeles matt.. och dödsångesten är långt ifrån över. Jag planerar fortfarande min egen begravning i huvudet. Jag förutspår att min familj Inte hade orkat det just då. Och ordningsam som jag e så kan de va lika bra och ha de färdigt så dem Inte behöver tänka så mycket på de. Ibland känner jag mig bortglömd. Att de kanske inte hade spelat nån roll. Eller för vem spelar jag roll? Jag vet ju att livet går runt utan mig för alla runt i kring. Jag har aldrig haft nån självömkan Eller gjort en stor grej över att jag e sjuk. Jag är inte cancer. Jag är Fia med cancer. Men ibland glöms de fort bort. Men varför ska man klaga på livet. De är ju de ända vi har fått.