Mitt år. Mitt 2014. De rullar på snabbspol, de rullar i slowmotion. Olika delar, olika månader. Datum ploppar upp som om dem vore viktigare än livet. Ja minns, jag gråter. Året som högg bena rätt av, som gjorde mig till ingenting. Som fick mig att göra 2 val. De var antingen eller. Ska du kämpa eller ska du ge upp. Jag valde och kände mig mer säker än någonsin! Säker på mig själv. Jag insåg inte alla gånger hur tufft de skulle bli. Hur mycket jag skulle få lida. Hur mycket jag offrade. Hur ont smärta kunde göra. Och framför allt, smärtan i själen.. Jag hade hellre tagit några hårda slag, förlorat en arm eller huggt mig i låret. Men smärtan i bröstet, den sitter fast. Den skär i mig dagligen. Den hugger när jag som minst orkar. Den ger mig ovisshet på livet. Den ger mig så mycket rädsla. Jag jobbar med den, men ju mer vardagen kommer in, ju mer ja orkar ju räddare blir jag. Rädslan för att tappa allt en gång till. Rädslan för att förlora de lilla värdefulla jag har igen.
När 2014 starta så va de kallt, snö om vartannat och inte mycket ljus. Jag var trött och glåmig. Men ja visste va jag ville och jag hade en vision och en framtidsplan! Min lilla knodd hade precis börjat dagis och de gick jättebra, jag hade precis köpt ett hus och stora planer smiddes. Jag hade ett eget företag som jag precis hade satsat stort på och jobbet var roligare än nånsin! Jag hade de jag behövde i livet. Jag var nöjd. Min lilla familj, ett roligt jobb och skulle få inreda ett helt hus från grunden. Inredning är en stor passion i livet och skulle jag inte va frisör som liten, skulle jag jobba på äntligen hemma!
Men januari gick, jag blev allt tröttare och blekare. Orken fanns inte längre kvar. Att driva företag, ha en 1 årig son. Ett hem som skulle packas ner och ett hus att ta hand om. Jag höll tillslut på att tuppa av. De blev en akut tid till vårdcentralen. Samma morgon de besöket va skickade dem mig till akuten. Några timmar senare låg jag på en hematologavdelning och de kunde konstatera att jag till 99% hade akut leukemi.. från 9 på morgonen till 5 på eftermiddan var ja ganska frisk, jag hade lite blodbrist. Efter 17.00 den 28 januari 2014 hade jag en mycket aggressiv cancer. Det var en tisdag.
De skulle inte räcka med lite cellgift. De krävdes även en transplantation. Man kan bli ckockad och överraskad. Men de här tar nog priset.. jag satt där i ett isoleringsrum på uddevalla sjukhus. Och läkaren sa att ja inte skulle komma därifrån förens början av mars?! Jag skulle vara instängd på de rummet i minst 5 veckor. Jag fick inte ens gå ut i korridoren.
Skulle jag inte få träffa mitt barn? Vem skulle va hemma och ta hand om honom? Min hund? Mitt jobb? Vem skulle klippa mina kunder? Företaget skulle de gå i konkurs? Vem skulle ta hand om allt? Mycket blev mer.. Och jag kan nog inte i ord förklara hur mycket jag har fått gå igenom på 12 månader. Men en sak är säker! När du går och lägger dig om kvällarna så ska du vara så tacksam för de du har. För friska liv, för mat på bordet, för jobben ni har. Tyvärr så tycker ja de e för lätt för att må dåligt över saker idag. För klagan och negativiteten. Vi får vårt liv till låns. Vi är dem ända som kan välja hur vi vill leva. Vi kan välja lycka framför olycka och när vi dör så har de varit upp till oss om de va värt de! Vardagen kan va trög, de kan va pisstråkigt att handla och laga mat eller städa. Men man kan alltid göra de till nått roligt, man kan göra de tillsammans eller ha lite party med sig själv! Man kan bjuda på mat så kan de kännas roligare. Imorn kanske de är försent. Imorn kanske du hamnar där. Där som lilla jag försvann. I ett hav av dimma. Långt ifrån något jag var. Därför ska mitt fortsatta liv innebära vänner, utflykter, lite lyx i vardagen, ett givande jobb och mycket kärlek. Något som känns bra för själen. Allt känns så klyschigt. Men jag har sett så mycket negativt och lyssnar på så mycket negativt så ja förstår nu hur negativ världen egentligen är. De är dags att vi alla rycker upp oss och ger livet en ärlig chans.. vi har alla våra ryggsäckar men livet eller tiden har aldrig gått bakåt. De går framåt och med den vetskapen är de så vi också ska göra! Vi kan välja att stå kvar men de finns nog alltid en meningen med allt. Och vi har våra val. Är vi missnöjda så är de bara vi själva som kan göra något åt de!
Bit ihop, res dig upp och kom igen!