De e såklart den bästa tiden på hela året. Den bästa veckan. Den man nästan längtar till att få uppleva år efter år. Och med högtrycket i handen blir den inte direkt sämre.. Men för en som inte får va varken i solen eller i badet. Blir de extremt jobbigt.. värmen tröttar ut nått otroligt. O då e man redan trött o svag sen innan. Att vara 23 är ingen match men min kropp känns mer som 85.. får ont i bena när ja går, blir anfådd och illamående vid minsta ansträngning. En muntorrhet som heter duga. Plus att ögonen har börjat krångla. Denna torrhet o torra sllemhinner. Kan de inte bara få va bra. Jag äter hyfsat, dricker bra och tar mina mediciner. Va mer kan kroppen begära? Jag gör allt för den här kroppen. Men får inget tillbaks. Bara en massa biverkningar. Smärta och tråkigheter. De ända positiva är att alla mina prover och värden ser väldigt bra ut. Invärtes så jobbar kroppen på bra och dem säger att ja har starka organ. Dem viktigaste värdena stiger från gång till gång och ja hoppas de oxå betyder nått positivt. Mitt blodvärde på 120 ligger stabilt och så högt har ja inte haft sen innan ja blev sjuk. Hoppas de kan hjälpa mig o bli lite piggare o stabilare. Jag vill så mycket. Kan kroppen inte bara förstå och ge efter lite. Ge mig lite kraft. De har vart nog med nedtryckningar. Jag behöver upp över vattenytan. Hämta luft. Alla bara pratar om tid. Men tiden är här och nu. Inte sen, kanske inte imorn. Vi får den tid som tilldelats oss. Vi kanske inte får mer. Hur ska ja då hinna göra allt när kroppen inte orkar. Jag skyndar mig så mycket framåt. Jag vill ha tillbaka mitt hår. Kanske lite ögonfransar och ett par välformade bryn. Jag vill klä upp mig och känna mig fin jag vill göra allt de där alla andra gör på sin soliga semester. Jag vill ta mig en öl. Äta goda nötter och ostbågar. Grilla och de ska smaka bra. Jag vill dansa i den mörka ljumna natten. Ta av mig skorna o gå barfota hem. Jag hade hellre haft 10 skoskav för att klackarna va lite för höga. Bara ja slapp de här. Oron och ångesten. Påfrestningen att hela tiden känna sig i vägen. Jag bara längtar till den dag ja kan rå om mig själv igen. Bara jag och mina grejer. De e inte mycket ja begär. Så ja ber en bön till dem där uppe! Om ni hör mitt kall, om ni känner att här får vi rycka in. Så vill ja bara ha mitt liv tillbaks. Och jag lovar att ta hand om de väl. Bara ja får en chans till så ska ja göra de bästa av allt. Och för andra. Ja litar på den inre rösten. På styrkan bakom varje motgång. Ja kan ge de tid. Men inte för mycket. Jag vill bara få tillbaka kraften att vara människa!