Ibland kan livet bli som de blir. Att de inte är så lätt att va människa som folk tror. Vi drabbas och vi prövas. Ibland till bristningsgräns. Där vi helt enkelt inte klarar upp situationen. Vi har frågor utan svar. Vi bygger upp murar och barrikader för att skyddas oss mot de yttre. I hopp om att de skulle hjälpa. Men vi stänger nog bara ute de vi är rädda för. De vi inte vill tampas med. Vare sig de e ens barn, sambo eller vän. Vi är hela tiden rädda för felen, misstagen och va som kan hända.. Allt har ju så klart konsekvenser. Man att öppna upp, be om hjälp. Sträcka ut en hand vare sig man är drabbad eller inte. De finns inget fel. Ingen människa klarar sig själv. Vi alla behöver varann och kan man då hjälpas åt så är hälfen vunnit. Jag strävar och har gjort hela mitt liv. Med att vara en enkel person. Såklart glad och positiv. Men ändå enkel. Inte dömma utan kanske säga sin åsikt men på ett bra sätt. Att leva rättvist till sin omgivning och känna från hjärtat. Inte prata för mycket men heller inte för lite. Sen tror ja de e viktigt att man är ärlig mot sig själv. Ingen kan veta vad man känner om man inte säger nått. Vi är duktiga som människor att läsa av och granska. Men de e oftast bara de ytliga vi ser. För att komma ner på de djupa måste man kanske dyka. Avancera sig och ge tid. Och de kan ta tid. Har en människa svårt att ens hitta sig själv så blir de svårare att visa vem man är för nån annan. Nä nu va de färdig flummat för mig. Men en sak är sann.
Att gräva ner sig och älta tar mer energi än de ger. Så de som har varit har vart. Lev vidare i tron om att de alltid går att förbättra på dina egna plan och på andras. Framtiden är den enda tid vi vet att vi kommer få och då ska vi också ta hand om den väl. Inte låta den flyta mellan fingrarna och vänta på bättre tider. Våran tid är här och nu. Och vi ska ge dagarna framför oss liv. Med våra egna drömmar och mål. Lev väl och glöm inte bort varandra. I allt elände i världen behöver vi varandra mer än någonsin!