Jag är trött på den här skit sjukdommen nu. Trött på att vara trött. Trött på att inte orka ta del av sommarens roliga ting. Trött på att maten inte smakar. Att borsta sina tänder är ett rent helvete för de e så starkt i munnen. En sån sak som i vanliga fall e de skönaste som finns med ny fräsch tandkräms smak. Nu lider ja igenom hela tandborstningen.. men allt för att försöka hålla något i min kropp helt. För de e inte mycket som får den här kroppen att hänga ihop längre. Känns som man är en urvriden trasa. Mörbultad och öm. Både på in och utsidan. De e inte mycket som ska till för de ska brista. Lever jag på lånad tid eller va de bara meningen jag skulle få den här tiden på jorden. Man önska så de fanns nån som kunde svara för framtiden. Va som ska hända? Hur de ska bli? Ligger ja bara i väntans tider. Eller finns de ett öde för mig me? Jag vill bara att tiden läker alla sår. Att alla fina människor som funnits och hört av sig i tid och otid jag är evigt tacksam för dem små ord och handlingar ni utfört. Utan er hade de kanske vart svårare. Men att veta att nån tänker på en från hjärtat. De värmer även ett hjärta! De e tufft att va den sjuke. Men de är lika tufft att stå bredvid. Alla är vi rädda för döden. Men alla ska vi dö en dag. De ända vi inte kan veta är hur, när och var? Jag har väl egentligen inga mer måsten i livet eller saker ja skulle bli besviken på att ja inte gjort. De ända som känns förjävligt skulle vara att inte finnas som mamma till Loui. Och just nu e ja tyvärr inte mycket mamma till Loui för jag orkar inte. Och den orken är så fruktansvärt påfrestande för huvudet att inte ha. Men förhoppningsvis kommer den väl nån gång tillbaka. Frågan är bara när..