När kroppen svävar på hopp och förtvivlan. När man inte längre vet vad man ska tro. När allt gång på gång sviker. När de känns hopplöst att kämpa. När man bara vill en sak och de inte går. När allt känns helt upp och ner. De här va den tuffaste prövningen jag någonsin vart med om. I smärta. I illamående. Att inte kunna äta eller dricka. Uppkopplad i 4-5 slangar varje morgon. Allt bara sliter på mig. Jag försöker se framsteg men bakslagen kommer lika snabbt igen. Jag vet inte längre hur mycket ork jag. Jag ser ljuset i tunneln men vet snart inte åt vilket håll. Tillbaka till livet eller andra sidan. Hur mycket ska kroppen orka innan den kommer kollapsa. Snurra min jord igen. Jag vill känna livet igen!