Längesen jag var här nu. Har kopplat bort för att orka. Kanske göra dem sista kraftansträngningarna på annat. Mer viktiga saker. Jag undrar så hur mycket en människa ska orka. Hur mycket man klarar ta och när e de nog. Man säger ofta att man inte orkar mer. Händer de här så klarar jag de inte. Men saker rullar på. Saker händer och vi får klara upp de ändå. Vi gör de vi sagt vi aldrig skulle klara av. Vi biter ihop och säger att man kan ju inte lägga sig ner och dö. Man kämpar in i de sista. Och de vet ja att jag kommer göra. Jag kämpar i min ensamhet. Jag lever i en familj i ensamhet. Jag lever i tvåsamhet i ensamhet. Det är bara jag som kan tycka eller känna det jag känner. Det är ingen annan som fått cancer. Jag kan inte tvinga nån att känna vad jag går igenom. Med tiden har jag blivit mer ensam, mer stark. Klarat av mer än vad jag trott. Men just nu är jag nära på att falla. Inte för kampen mot cancern. Utan för att dem som ska stå mig närmast inte klarar upp situationen. Allt blir negativt i en värld som behöver vara positiv. Den här delen som är våran värld. Vårat liv. Den håller på att rasa. Och nånstans i mitten står jag och ser på hur allt fallerar. Jag är en positiv människa, en glad skit som försöker. Jag bjuder till utan att tänka. Jag ser aldrig problemen utan bara lösning. Som kämpar för en värld som passar både här och där. Jag tappar inte bort vem jag är. Jag har inga stora planer. Jag behöver inte se världen. Jag hade vart lycklig och kunnat gå i graven med ro om jag bara hade fått fira min jul i mitt hus med min familj. Med god mat. Roliga lekar, några klappar och ett gott humör. All den här jävla oron. Jag är trött på beskymmer i förskott. Jag är en vuxen människa. Kanske ung. Inte så många år i erfarenhet. Men hur ska jag lära mig om jag aldrig får chansen att göra fel. Om man får höra hur dålig man är innan man försökt vet man ju att de kommer bli skit. Jag har gjort många fel hittills och jag ska försöka rätta till dem. De kan ta tid. De kan kännas orelevant just nu. Jag kanske dör och vad har då allt de haft för mening?! Vad har spelat nån roll om jag går bort. Jag ska lägga locket på. Jag ska kämpa för de jag tycker om. Jag är trött på alla missuppfattningar. Alla egna slutsatser. Alla ekonomiska frågor. Jag vill få ro. Jag är trött på ältande. Saker brukar lösa sig med tiden och då får de göra de. Men de här gnatet och hatet. De negativa. De som förstör. Man kan väl bara släppa på sin stolthet. Visa sig svag likväl som man kan visa sig stark. Ha mål i munnen att tala om hur de ligger till. Ska man behöva deklarera hela sitt liv för att alla ska se hur det egentligen är. Jag har inga problem att vara ärlig mot livet. Jag behöver inte ha nån fasad. Jag kan säga när de inte är bra och jag kan visa när de är bra. Men människor granskar, människor dömer. Innan dem vet och innan dem frågar. Man är väl inte mer än människa. Ingen är perfekt och alla gör vi fel. Vissa klarar inte av att höra dem. Vissa skyller på andra. Men med alla dessa vägskäl. Allt vi ska åstadkomma. Dels som människa och dels som individ. Alla vill vi olika. Och tycker inte samma. Alla blir vi dömda av våra val i livet. Ibland kanske vi inte gjorde rätt, ibland är de saker vi ångrar. Men vi kan fortfarande inte vara mer än människor. Med våra brister och fel. Jag tar av mig masken. Jag visar vem jag är. Jag döljer inte min sjukdom. Och jag kan se mitt liv ur många perspektiv. Det är inte många människor man behöver i livet för att må bra. Men när dem helt plötsligt skjuts längre och längre bort ifrån en. När allt man gör ska dömas. Jag har redan en dom. Jag kämpar för en sak. Jag ska klara upp de här. Men jag hade behövt lite hjälp på vägen. Inte för att nån måste. Utanför att hjärtat säger de. Jag har sett vem som står var. Jag har övverraskats av valen. Jag har undrat saker. Men hittills har jag inte dömt någon för något! Jag har tagit till mig dem små positiva sakerna folk har sagt. Jag har nöjt mig med lite. Jag har inte blivit egoistisk i min sjukdom. Jag har snarare sett vilka som blivit egoister. Kanske nått dem inte vet om. Kanske nått dem inte vill se. Men det har inte vart många som frågat vad jag vill. Hur jag vill ha det. Och jag dömer inte ens för de. Jag håller fortfarande humöret uppe. Jag gör de lilla jag orkar. Jag får beröm av vissa. Jag får skäll av andra. Jag kämpar i min ensamhet och jag gör saker från mitt hjärta. Man kan inte älska alla. Men man kan försöka. Man kan komma över. Om alla visa kärlek hade det inte funnits nått hat. Hat föder hat. Och saker som blir hysteriska eller obekväma är ett sätt att visa osäkerhet. Jag har sett er allihop. Jag ser era brister och fel. Jag ser hur osäkra och små ni är på jorden. Jag är där själv. Men jag andas 10 ggr innan jag blir vad jag blir. Jag försöker tänka igenom. Jag granskar mig själv innan andra. Jag ser med vitögat. Jag blir inte svart som en pupill. Jag är färgen därimellan. De som visar vem jag är.