Somliga klagar på små flugor. Vissa stressar genom livet för att hinna med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Många lider. Av både smärta, hunger och sjukdommar. Vissa vill göra allt. Somliga vill en ända sak. Livet är inte rosa champange eller vinkvällar varje lördag. De är ovanligt att ha söta, röda, fina jordgubbar året om. Nån gång måste dem få vila. Jag har alltid vart glad för de lilla och de behöver inte alltid hända nått. Njuter man egentligen av livet.? Eller nöjer man sig inte för man fått mer. Fått stilla vissa behov. Fått jämnföra sig med andra.? Allt man vill ha, och allt man ska. När kommer vi ihåg de vi redan har.?
I två sekunder tänker jag, nu orkar jag inte mer. De är så mycket som tar emot. Jag vill inte pinas mer. Jag orkar inte se allt som kan gå mig förlorat. Jag kämpar ständigt för att gå framåt. Men tankarna kan trycka så mycket bakåt. Jag vill bara få vara i mitt hus. Med min familj. Få fira jul och äta god mat. Jag unnar mig allt som är gott för man vet ju inte om man äter de för sista gången. Ingenting har någonsin smakat så bra. Allt jag äter ger aptit på livet och de är gott. Jag kliar mig i handflatan och får veta att de betyder tur. De kommer ge oss pengar till huset. Man vet inte hur. Men nån gång måste turen vända.
Jag blickar fram. Laddar om. Den 5 juni läggs jag in på salhgrenska i Göteborg. Jag ska få mina nya stamceller den 13 juni och det är min lillebror som ska rädda mitt liv. Han ska skänka fina, friska celler till sin storasyster. De var endast 25% chans när man bara har ett syskon att de skulle passa. Men de passar. I framtiden kommer ja bära med mig min hjälte. Min lillebror. Som legat i samma mage som jag. Ätit från samma bröst. Nu kommer han vandra i mitt blod. Hjälpa mig få tillbaka produktionen av friska celler till min kropp. En av dem absolut viktigaste personen i ens liv. Räddar nu ens liv. Jag hoppas bara oxen i mig klarar av dessa starka behandlingar med strålning och cellgifter. Jag vet att jag inte lägger mig i första taget. Men jag måste hitta orken. Orken att komma tillbaka. Se ljuset i tunneln. Att genomgå en transplantation är stort. De är saker kroppen ska lära sig acceptera. Något nytt. Men ja hoppas min kropp är redo. Att den känner igen min lillebror. Att den accpterar hans engagemang att rädda liv. Hur de än går och hur jag än mår. Så ska ja påminna mig själv om hans mod och styrka. Och att vi är starka tillsammans! Jag blir lycklig när jag ser framsteg i andra människor. Jag gläds av framgång hos andra. Jag lyssnar och förstår. Och jag har aldrig varit en sån som klagar. De va kanske därför de blev som de blev. Ett test. Men de ska ni veta. Jag har inte klagat ännu. Inte vart ilsk eller bitter. Inte lagt mig ner och gett upp. Man klarar mer än vad man tror. Och man är stark när man måste..