Jag börjar närma mig. Snart är jag där. Jag vill att tiden ska stå still men jag längtar ändå fram. För tillfället mår jag bra. Men kan bli sämre igen. Jag pendlar mellan vetskap och ångest. Ångest för att gå in och lägga mig där igen. Men vetskap om att detta är de bästa. Jag laddar och laddar men har mer att vinna. Jag vill vinna lite tid. Bocka av dem där grejerna man vill ha gjort innan man dör. Jag vill känna frihetskänsla. Inte vara bunden till nått. Inte känna nån smärta. Jag vill ta mig framåt. Jag har så mycket kvar att uppleva även om kraven har minskat. Jag nöjer mig med det lilla. Och fick jag bara välja en sak här i världen att få uppleva så hade de vart att få se min Loui växa upp. Att få följa han i livet och hjälpa han när han behöver sin mamma. Höra han lära sig prata. Kanske nån gång lära sig knyta skorna. Se han springa snabbare och snabbare. Vi skrattar redan mycket ihop och jag vill skratta många år till åt dina tokigheter. Att få ett barn är de bästa som kan hända en och de finns helt plötsligt nån som är ännu viktigare än en själv. Jag vill bara att du ska få det bästa i livet och du är redan lika stark och tålig som din mamma lilla Loui. Vi är envisa.

Jag sörjer. Vetskapen att jag kanske inte kan få fler barn. Är så glad att jag har min lilla plutt och ännu mer tacksam blir man att man iallafall har ett barn! Men vill så gärna ha ett syskon till honom. En lekkamrat. En livskompis. Syskon har för mig varit så viktigt och är så glad för min lillebror. En kompis man har haft med sig på resor, utflykter, lekt kurragömma med. Badat naken i badkaret med :) Man delar verkligen sitt liv med syskon och såklart har man bråkat och haft hatkärlek. Men de är de som är livserfarenhet. Man har någon att dela saker med. Man lär sig att ta hand om varandra. Det är utvecklande att ha syskon. Och man lär av dem hela livet vare sig man är störst eller minst.
Min kropp har nu genomgått så starka behandlingar så de kan ha rubbat sig och minskat min fertilitet. De känns orättvist. Visst att jag har styrkan att slåss mot cancern. Men när medicinen ska beröva mig saker som jag önskat. De sörjer jag. Men de har även gett mig nya tankar. Tankar om att ta hand om barn som har de svårt. Att få kunna bli en trygghet för barn som far illa i vårat egna sverige. De borde verkligen inte få vara så. Inte ens i hela världen. Men ja ska börja här i mitt eget land. Kanske få vara foster familj. Kanske få ta hand om barn som förlorat sina föräldrar. Jag hoppas jag får den orken och styrkan när jag är friskförklarad. Jag ser framåt även om framtiden är svår.