Frågor som "hur går de?" "Hur mår du?" "Hur e de?" När man har cancer är nog den dummaste frågan du kan ställa. Vad ska man svara. Hade jag vart frisk hade jag väl svarat jag mår bra. Som vanligt. Som alla andra oxå svarar. För folk har inga problem iallafall inte sånna som syns. Allt är så bra. Om ja skulle svara på frågan ärligt.. Ja de e väl inte så bra jag har cancer och vet inte vad som händer. Varken idag. Imorgon eller om ett halvår. Alla kan ju dö vilken dag som helst. De är därför döden e så oviss. Den bara kommer. Den chockar lika mycket hur oförberett eller förberett den kommer. Vi kan aldrig lära oss. Du kan dö på så många sätt och du kan aldrig veta. Jag har cancer nu men kan bli påkörd imorn. Jag behöver som sagt inte ens dö av cancer. Oddsen ökar ju såklart. Att ja kan dö av cancer. Men klarar kroppen upp detta och vinner. Kommer ja va rädd för döden efter. Kommer jag undra om den kommer tillbaka. Eller kommer vi om 5 år inte ens komma ihåg den här resan. Jag har rest med människor i cancer resan. Och jag har glömt bort dem resorna. Tyvärr har alla utom 1 gått bort för mig. Men min faster som överlevt cancern hennes resa kommer ja inte heller ihåg. Kanske jag va för liten. Kanske ja träffa henne för sällan. Men ja kommer iallafall inte ihåg. Då kanske min resa oxå bleknar med tiden. Dock säkert inte för mig. Men för alla andra. Va kommer ja känna om jag vinner. Kommer ja ändra på mitt liv. Kommer jag ha acceptans för väldigt mycket saker. Jag lever i en ständig oro för jag vet inte något om framtiden. Man får leva dag för dag. Och jag kommer inte veta när eller om jag blir frisk. Hur ska ja nu leva dem dagarna. Innan döden eller återuppståndelsen. Cancer kan nog jämnföras som att sitta i fängelse och vara okyldigt dömd. Du har fått ett dom. Och du vet inte om de blir frigivning eller dödstraff.