Dem senaste 5 dagarna. De har bjudits på smögen tur. Färsk räkbaugette från fiskboden. Restaurangbesök med god mat. Ikea besök. Shoppingtur med lite nya kläder. Go fika och go mat. Känns som man vill göra allt den lilla stund man kan. Snart går värdena ner i botten och jag blir isolerad och infektionskänslig. Får bara äta viss kost. Måste unvika folk. De känns som man är fängslad i sin egen kropp. De e tungt. Man bara hoppas på en så bra period som möjligt.

Från början var jag rädd. Rädd för allt som skulle komma framför mig. Rädslan har på nått sätt lättat. Ja känner mig utelämnad men inte ensam. Ja vet inte längre vad jag ska va rädd för. Känns som jag redan lärt mig att de kan va hur illa som helst. De kan göra så ont så man gråter men ja har ju kommit tillbaka förut och vet att de vänder. Cellgifter är cellgifter. Onda saker som gör gott. Men ja har redan glömt. Kommer ja nånsin komma ihåg.

När även sjukdommen blev en vardag. När allt känns som vanligt fast de inte är de. Frustration som infinner sig när de finns så mycket man vill göra men kroppen bär mig inte. Jag orkar inte bära mitt barn. Jag orkar inte städa, röja eller plocka iordning. Jag skulle helst vilja rensa min garderob. Men på nått sätt så känns allt oväsentligt. Har lust och packa ner hela lägenheten i sopsäckar. Vem tackar mig för all skit jag har om ja dör. Jag är trött på saker men ändå vill man ha mer. Nytt. Byta ut. Att va hemma i vardagen när de inte är nån vardag för en är konstigt. Trodde aldrig man skulle känna så här starkt för en frisk kropp. Jag vill aldrig ha en sjuk kropp igen. Jag vill bara göra vanliga saker. Jag begär inte mycket. Kanske en god öl o se Paris.