Känslorna svämma över lite igår.. Hade dag permission från sjukhuset och va hemma hos min mor&far. Min lilla Loui va självklart me:) men han fick feber på kvällen och låg på min arm o sov och de gjorde mig så ont att behöva lämna honom för att åka in till sjukhuset.. De kan inte finnas nån rättvisa när ens lilla barn på 16 månader ska berövas sin mamma. De e jag ska som finnas där för han när han e sjuk. Ta hand om och krama. Han ska få känna trygghet att ha sin mamma nära. Den lilla skiten man bar på i 9 månader för att sedan ge han all kärlek på jorden! De finns inte ord som beskriver den kärleken och de vet ja att dem som har barn själva som läser kan intyga. Den är obeskrivlig och oövervinnerlig! Jag hoppas så att denna resa ska ha en slutstation som gör livet till de bättre. Finna ny livsglädje och få tillbaka ork och kraft att ta hand om min familj . Ja trodde aldrig sånna här resor kunde va möjliga och ja vet att jag aldrig kommer få nått svar på varför. Jag längtar ut. Längtar hem. Längtar bort! De som fanns utanför och framför mina fötter ska nån gång få fortsätta blomma. För mig eller för nån annan. Jag måste hitta orken att komma tillbaks. Jag ska hitta ut igen.