De finns dagar som igår och de finns dagar som idag. Igår var igår, men nu är nu och jag längtar tills imorgon. Imorgon ska vi orka lite till. Igår orka jag massor. Idag har jag bara legat. Jag behöver små delmål, små saker att se fram emot. Något som tar mig utanför dörren. Jag vill ha måsten, tid till något roligt. Jag vill gå på restaurang, se på bio, gå på stan. Jag vill ha mitt jobb. Arbetskamrater. Jag vill så lite. Men för den sjuka är de så mycket. Jag vill inte vara själv. Jag vill inte vara sjukskriven. Jag gjorde ju inte detta val. Men något valde åt mig. Hur gör jag för att ta mig framåt. Hur kommer jag vidare. Jag vill ju bara gå till jobbet och ha kul. De börjar närma sig en stor behandling i min behandlingsplan. Transplantationen som kan göra mig 100% frisk. Men med många frågetecken?? Vad kan hända. Hur kommer kroppen svara på nya stamceller. Hur länge kommer jag få ligga inne. Hur dålig kommer jag bli. Cellgifter, strålning och dessa nya celler. Stora saker för kroppen att hantera. Och hur stark är jag? Kommer kroppen fysiskt orka. Att ligga nere på Salhgrenska. Långt ifrån Loui, långt ifrån min vanliga vardag. Kommer avståndet ta knäcken på mig? Alla dessa komplikationer som kan bli skrämmer mig. Men jag ska hålla huvudet högt. Sträcka på ryggen. Spänna dem muskler jag har kvar. Och klara av de här. Jag har inte tid med sånt här så låt de gå väl.