Jag kommer aldrig glömma den dagen du kom på besök, den dagen du lånade min kropp för ett tag. Den dagen du valde att slå dig ner och försvaga just mig. Ja kan inte säga att jag är knäsvag för dig. Men du gör mig knäsvag av allt gift. Allt gift du tvingar mig att ta. Och du vet lika väl som jag att de varken gynnar dig eller mig. Du dör ut och jag blir sjuk. För er där ute som aldrig tagit cellgifter så går de nästan inte att förklara vad som händer i kroppen. Men jag ska göra ett försök. Du får svampinfektioner i munnen som gör de svårt att svälja. Tar även bort väldigt mycket smaker. Många saker smakar ingenting alls eller så smakar de äckligt. Allt detta pågrundav svamp. Fruktansvärt. Sedan kan man säga att alla slemhinnor i kroppen slås ut. Så från munnen ner till ändan så har hela systemet bestämt sig för att bli överkänsligt och du får mycket ont i magen. Du får problem med din avföring och hela tarmsystemet brinner inifrån. Att sedan inte veta hur ont i magen du ska få och hur ont de kommer göra när du ska gå på toa är ganska påfrestande. Välbefinnandet sitter i magen. Och min mage har inte fungerat på ca 5 v. Så är lite svårt att nå nått välbefinnande. Sen tillkommer även illamående, kräkning och trötthet. Att inte veta från dag till dag hur trött du kommer vara. Om du kommer orka ta dig upp ur sängen och hur ska du få i dig frukost när den ända känslan som finns i kroppen är att du vill spy. Mina bästa vänner är utbytta mot illamående tabletter. Ett härligt sätt att starta varje dag med. Så för er som aldrig tagit cellgifter. Det är ett helvete. De är något man inte ens önskar sin värsta fiende. Men med detta giftet och med allas hopp så ska denna cancer besegras och vi ska göra de med råge! För min kropp har du bara lånat och jag är STARKARE ÄN DIG.

Min Loui. Mitt älskade lilla barn. De gör mig så ont att jag inte längre kan va din mamma till 100%. Jag kommer alltid va din mamma och jag kommer alltid älska dig över allt annat, mer än allt annat. Obeskrivlig kärlek. Men just nu har din mamma inte kraft att vara mamma på heltid. Att bli anfådd av att gå en liten promenad, att göra vanliga vardagsysslor går inte att genomföra. Att inte ha kraft att ta hand om sig själv vissa dar. De gör ont. Att bli berövad på sin roll. Den rollen man går över lik för att upprätthålla, för att alltid finnas och vara där för sitt/sina barn! Att nu få göra en paus och vara mamma på avstånd och bara finnas där men knappt orka vårda sitt barn. De gör ont.
Jag älskar dig Emil, Loui Ljungkvist<3

Min fina prins.

Min sjukdom drabbar 50-70 personer per år i sverige. Ska man känna sig speciell. Eller utvald. Eller är de bara maximal otur. Varför drog jag nitlotten i livet. Allt som händer har en mening, vi ska bara hitta den. Eller ibland kanske man bara ska acceptera den o finna mening senare.

När man drabbas av blodcancer är man väldigt tacksam över alla blodgivare som finns! Så ja vill hylla dem lite extra som går och gör denna goda gärning för andra människors skull och överlevnad. Utan allt blod ja redan fått så vet ja inte hur de skulle gått. Jag kommer aldrig kunna bli blodgivare själv tyvärr :/ men ja vill uppmana alla som kan och inte är stickrädda att bli detta och göra nått som blir så betydande ?