Jag e så trött på de här. Jag vet inte hur länge ja ska orka ha ont. Hur jag just nu ser en tjej ligga i en kal sjukhussäng. Hon väger bara 55 kg o har inget hår. En alldeles för stor tshirt som e sjukhuset och trosorna hänger inte längre uppe för rumpan har försvunnit. Hon e tanig men ändå alltid lite svullen. Hon hostar sådär jobbigt o upp kommer blodblandat slem. Hon har fått många morfin injektioner så avväjningen är ett faktum, svårt att ligga still, de ömmar i kroppen och svetten rinner. Biverkningar av olika sort mediciner visar sig. Hon kanske kämpar tappert i andras ögon. Men inne i själen är hon väldigt trasig. Hon vet snart inte hur hon ska kunna läka den igen. Hur hon ska ta igen den tid hon missat. Hon drömmer mycket mardrömmar. De börjar bli tunga saker. Och i de dunkla sjukhus rummet är de bara grått och mörkt! När ska ljuset komma? Ska ja få åka till nangiala? Jag vill kunna säga att ja ser ljuset. Bara ja vet vart ja ska. Att vara mittemellan och Inte veta varken in eller ut. Lida när man inte vet hur de ska ta slut. Kämpa kanske förgäves. De e som 50 vargar bara äter upp min kropp. Jag vet inte om cancern e borta och jag vet inte om ja skulle klara av o höra de en gång till. Man e så rädd och trött och frusen. Mitt hjärta fryser sakta till is.