Ja nu har de redan gått 2 veckor sen ja skrev. Ja kanske va redo i mitt huvud men min kropp var de inte. Efter att cellgifterna hade gått in så va de kväll och ja skulle sova. Helt plötsligt fick ja ingen luft! Ja fick ringa på sköterskan och fick syrgas. Min syresättning gick ner till 47. Och lungorna höll på att kollapsa. De blev akut till konstrast röntgen och sedan till mava där ja mellanlanda innan intensiv. Ja va hela tiden uppkopplad till en maskin och slangar överallt. Hade en cpap som hjälpe mig med andningen. Stor mask som späns fast runt huvudet.. på insensiven sätter dem en såkallad blodgas. De är en nål som sätts nere vid handleden rätt ner i stora pulsådern. Och den smärtan att sticka där och så djupt hoppas ja ingen behöver uppleva. Den skapde en inre blödning på mig så hela min arm blev blå och svullen. Har precis börjat kunna röra den igen.. efter några dagar hade lungorna hämtat sig och ja behövde inte längre syrgas för att andas. Ja fick alla mina cellgifter och sen har ja inprincip sovit bort dessa dagar. Med en fruktansvärd kroppsvärk har de blivit en del starka smärtstillande och morfinsprutor. Levern fick sig en törn efter allt som hände. Men de har hämtat upp sig ganska bra de med. Så där har ni lite av vad som har hänt sen sist. När man blir så sjuk så känner man ingenting, man stänger av och sover bort tid och smärta. Men när man nu börjar återhämta sig o känner sig lite piggare. Så kommer oron, rädslan och ångesten. Frågor som har cellgifterna hjälpt? Vad ska hända nästa gång? Hur mycket ska ja orka.? Ja e så rädd att ja inte ska klara de här en gång till. Ja blir så ledsen när ja tänker på min loui. Ja vill inte lämna honom. Ja e inte rädd för döden, men ja vill inte dö.. ja e inte redo för de. Ja har så mycket kvar. Ja önskar inget hellre än att de här ska vara över nu. Att ja ska få fortsätta leva. Få göra roliga saker igen. De har gått över 8 månader sen ja vakna upp i en mardröm. Verkligheten som vändes på bara några sekunder. Livet ryktes ifrån mig, ja har fått kämpa mig igenom månader av smärta, illamående och fruktansvärd trötthet. Ja har hållt humöret uppe och försökt se en framtid. Ja har tagit vara på de lilla och gläds åt allt som inte har med sjukhus att göra. Ja e så trött på de här. De finns snart inget kvar av mig. Ja har tappat 13 kg o mitt hår för andra gången.. de har inte ens gått ett år och jag har cancer för andra gången. Ja kan nog inte ta in det riktigt. Ja tror fortfarande de e ett skämt. Hur många käftsmällar ska man orka ta. Finns de ett öde för mig så skulle ja gärna vilja veta hur detta ska sluta! Ja vet inte hur länge ja orkar med detta.