Med blandade känslor. Jag känner ångest. Jag känner avund. Ja känner smärta. Ja känner sorg. Jag ligger på botten. Är nerkörd totalt. Gått igenom de tuffaste programmet i överlevand. Jag befinner mig på en öde ö. Jag har kämpat ett tag. Kanske känns som en lätt match för vissa. Jag har gråtit en sväng o hört en massa snack om styrka. Detta fixar du. Du e snart tillbaks. Snart e detta över. Men i allt som går på rutin. Sjukhus blir en vardag. En slang i kroppen blir ens liv. Vad som sker genom den är allt man tänker på. Alla prover, alla kontroller. Hur ont ska man få. Hur sjuk kan ja bli. De e klart de e de ända ja tänker på. Men idag kom de över mig. De kanske låter fjutit o vart sjuk några månader. Men från och med den 28 januari 2014. Har inget i mitt liv vart som förut. De kommer de aldrig att bli. Från den dag har jag levt i ovisshet. I hopp och i förtvivlan. Det är bara min kropp och min själ som kommer bli så trasig som den är. För alla runt omkring mig går livet på som vanligt. Hur nära dem än står mig. Så kommer aldrig någon kunna känna de jag känner. Deras fokus kommer aldrig bli att överleva. Dem behöver inte kämpa för att vinna. Dem vinner bara vardagstimmar. Jobbet. Gräsmattan. Biltvättning. Matlagning. Vattna blommorna. Dem har alltid så mycket att göra och hur ska dem hinna med. De ska tvättas. Campas med husvagn..och åka båt. Dem ska sola och bli bruna. Dem ska bli smala och shoppa kläder. Dem ska gå ut med hunden och gå på fest. De ska drickas vin och ätas skaldjur. De ska byggas och hållas iordning. Alla gör allt som vanligt och inga frågetecken på de..? Om jag dör. Kommer de se likadant ut. Tiden läker alla sår. Tids nog kommer man över någons död. För man slutar aldrig leva själv. Hur nära man än står.
Jag har fått avstå mitt liv sen den 28 januari. Jag har legat pall i sängar. Levt på näringsdropp. Blivit isolerad på 10 kvm. Fått lämna min familj. Haft ont. Kommit hem i perioder. Men inte haft mer ork än att ta hand om mig själv. Gått på toa och duscha ungefär. Jag har vart stark. Jag har kämpat. Min kamp kommer vara hela livet. Men för alla runt omkring så kommer allt sakta suddas ut. Markeringarna kommer blekna. Livet rullar på precis som förut. För att någon någonsin ska kunna känna va en sjuk människa känner. Krävs kanske att man tyvärr blir sjuk själv. Men för er som vill tänka en extra gång för hur de känns för den sjuke. För varje sak ni ska göra. Så kommer de betyda att ni säger NEJ. Ni kommer inte ha nått hår att fixa iordning. Ni kommer inte ha nån ögonfrans att måla. Ni kommer inte kunna gå på den festen. Fira den midsommar. Dela den glädjen. Minsta lilla fika på stan. Eller aw med jobbet. Ni kommer inte kunna fira denna sommar som ni tänkt er. Med allt kul man kunde gjort med en 1,5 åring. Ni hade inte fått sola. Ni hade fått äta speciell mat i vissa perioder. Ni hade inte fått bestämma själva över hur eran dag skulle bli. Jag har fått avstå. Och de kanske kommer 20 nya somrar. 30 iskalla vintrar. Jag kommer kanske va me om hur mycket som helst. Men just NU kan ja inte de. Just NU är de något annat som bestämmer och avgör. Just NU vill jag leva. Precis som alla andra. Jag vill tvätta min förbaskade bil. Skälla på mitt barn som inte lyssnar. Men efter de här kommer de aldrig bli på samma sätt. De kommer aldrig bli som vanligt. Jag kommer aldrig ta något för givet. Jag kommer njuta av de lilla. Kommer inte vilja ha mer. Kommer känna allt med lite mera kärlek. Jag kommer göra allt. Men aldrig tänka tankar bakom de. Göra de med hjärtat. Den 28 juni 2014 har jag varit sjuk i 5 månader. Stäng in er på 10 kvm med dusch och toa. Så kanske ni känner lite vad jag har känt. Ni har kontakt med omvärlden. Men ni kommer inte kunna vara delaktiga. Så känner ni lite till vad jag har känt. Ni kommer vara beroende av alla andra. Ytterligare lite till vad jag har känt. Kommer jag att överleva.? Den ständiga frågan. Så e ni snart i mål av vad jag har känt. Med detta säger ja "Kom ihåg att leva". Gör de NU inte sen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Samtidigt som tiden går fort så står den still. De e kaos och upp och ner på samma gång.. Som nån konstig känsla av att jag står och trampar men ändå är det maj 2016. Sen jag skrev sist har det hänt massor men de känns ändå som igår?! Jag flyter med ...

Orden flödar. Tankarna sprids. Jag e där igen. Jag e tillbaks. Ekorrehjulet i cancer livet. Ord som e svåra att ta in. Känslor som inte går att sätta ord på! Inte igen. Inte hugg mig mer. En bit av mig dog första gången. Du kanske skalar av mig likt ...

All matning. Alla världsproblem. Allt vi ser mellan fingrarna. Barn drunknar. Fotbollsspelare skriver på kontrakt. Tjänar miljoner av att sitta på en avbytarbänk. Folk kämpar för att få ihop vardagen. Stressar och går in i väggen. Vi e utbrända och ...

Fy fan va livet e hårt o komma tillbaka till.. detta eviga kämpande. Kroppen. Hormonerna. Hjärnan. Balansen behöver inte ta många steg för att hamna i obalans! tålamod, trots och ångestladdat. Jag kämpar mot livet, med cancer. En extra medpassagerar...

Ibland behöver man det. Ibland går de inte o se sig igenom tröttheten. För många saker man vill. Men inget man borde och måste. Ibland blir de så tungt Att ja inte vet hur ja ska ta mig igenom den närmsta timmen. Ibland vill jag bara dra täcket över ...