Ikväll har jag varit på kalas. Ätit god mat. Haft på mig finkläder och njutit lite av ett vanligt liv. Än så känns ett vanligt liv konstigt. Jag njuter men vågar inte riktigt fullt ut. Rädslan för att man ska må sämre, att nått ska hända är allt för stor. Man väntar på att lidandet ska ta slut, man bygger upp små delmål och väntar ytterligare på att bit för bit ska vara övergående. Hur länge kommer man vara rädd? Rädd för verkligheten, rädd för sjukdommen. Men idag fick jag vara lite som vanligt. Med klänning och halsband. Fick njuta. Känna på verkligheten. Och jag ler lite inombords. Ler åt att jag ser ljuset. Ser framtiden. Och hoppet växer sig lite större och lite starkare. Resan är i full gång och jag blev en ofrivillig resenär. Men tåget är i rullning och vi måste fullfölja resan. Men den kommer nog tyvärr ha många skarpa svängar, långa tråkiga raksträckor, och några rejäla uppförsbackar. Hoppas ni är med mig hela vägen in i mål!

 

Sara

24 mars 2014 22:15

Såklart!! Hela vägen in i mål!!! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Samtidigt som tiden går fort så står den still. De e kaos och upp och ner på samma gång.. Som nån konstig känsla av att jag står och trampar men ändå är det maj 2016. Sen jag skrev sist har det hänt massor men de känns ändå som igår?! Jag flyter med ...

Orden flödar. Tankarna sprids. Jag e där igen. Jag e tillbaks. Ekorrehjulet i cancer livet. Ord som e svåra att ta in. Känslor som inte går att sätta ord på! Inte igen. Inte hugg mig mer. En bit av mig dog första gången. Du kanske skalar av mig likt ...

All matning. Alla världsproblem. Allt vi ser mellan fingrarna. Barn drunknar. Fotbollsspelare skriver på kontrakt. Tjänar miljoner av att sitta på en avbytarbänk. Folk kämpar för att få ihop vardagen. Stressar och går in i väggen. Vi e utbrända och ...

Fy fan va livet e hårt o komma tillbaka till.. detta eviga kämpande. Kroppen. Hormonerna. Hjärnan. Balansen behöver inte ta många steg för att hamna i obalans! tålamod, trots och ångestladdat. Jag kämpar mot livet, med cancer. En extra medpassagerar...

Ibland behöver man det. Ibland går de inte o se sig igenom tröttheten. För många saker man vill. Men inget man borde och måste. Ibland blir de så tungt Att ja inte vet hur ja ska ta mig igenom den närmsta timmen. Ibland vill jag bara dra täcket över ...